Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jubileumsår för Sandvikens stora poet Stig Sjödin

ESSÄ: Ett sekel har gått sedan Sandvikenpoeten Stig Sjödin föddes. Minnet av brukets stora poet kommer att firas stort i Sandviken under 2017. Kristian Ekenberg läser arbetarpoeten och hittar en ciceron genom samtidens förrädiska nostalgi.

Annons

I en tid som drömmande blickar tillbaka, och där det är lätt att sugas med av nostalgin, ger läsandet av Stig Sjödins dikter en välbehövlig motbild. Rosenskimret sveps bort av det iskalla vatten som Stig Sjödin häller över läsarens huvud.

Stig Sjödin föddes för exakt 100 år sedan i år och avled 1993. Hans liv sammanföll således med det svenska folkhemmets uppgång och fall. Det idealiserade land som så kallade "Sverigevänner" drömmer om kan sägas existera i miniatyr i den bruksmiljö som Stig Sjödin diktade om, uppvuxen som han var på bruket framför alla andra bruk: Sandviken.

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

I år skulle Stig Sjödin ha fyllt 100 år, vilket uppmärksammas stort i hemorten Sandviken. Foto: Nick Blackmon

Sjödin har blivit ihågkommen som en arbetarnas poet, men den avgränsningen kan utvidgas till en folkhemmets poet, som inte blott såg de värkande kropparna i verket utan även kvinnornas slit i hemmet och även de nya miljonprogrammens maskinella människomiljö. En epok i svensk historia existerar i poetiskt koncentrat i hans diktsamlingar.

Den förförande nostalgin är svår att bekämpa, likt sömnen när man är riktigt trött. Så lätt att glida in i, så lockande och så lätt att bli övermannad av om koncentrationen sviker för bara ett ögonblick. Det är lätt att med selektiva minnen drömma om en tid med en annan värdighet, en tid där gemenskapens band var byggda av det stål som Sverige stolt exporterade över världen och där framtiden alltjämt lockade mer än skrämde.

Greider har rätt i att läsare som delar den erfarenheten hittar en helt annan magnetism i författarskapet, men detta jubileumsår finns det all anledning för så många fler att upptäcka och återupptäcka Stig Sjödin.

Men från ”arbetarrörelsens försångare”, som han har kallats, får vi en mer nykter bild av det Sverige som vi har lämnat bakom oss. Gemenskap, ja, men också en socialt kvävande likriktning. Framtidsdrömmar, ja, men drömmar som drömdes så snabbt att människan glömdes bort när ett nytt samhälle skulle byggas. Trygghet, ja, men en ekonomisk säkerhet som kom till priset av förlamande tristess och förutsägbarhet från vaggan till graven.

I en fin essä, där hon hittar trådar mellan sitt eget författarskap och Sjödins, skriver Aino Trosell: ”Bruksmänniskorna levde ett inrutat och tryggt liv och dessutom i en gemenskap inbillar jag mig. Men kärnan i det hela har Stig Sjödin så fint gestaltat i sina dikter. Idiotförklarandet, att folk behandlades som barn som inte visste sitt eget bästa.”

I den värld som Stig Sjödin skildrade har inte några jobb flyttat till låglöneländer eller tagits över av robotar, men hans svettstinkande och muskelvärkande beskrivning av kroppsarbete gör det svårt att sörja att teknikens utveckling reducerat den traditionella arbetarklass som han skriver om (en ny arbetsmarknad bortom dessa jobb, eller rentav medborgarlön, är en annan fråga).

Nog kan även Stig Sjödin få någonting högtidligt i rösten när han skriver om Arbetaren med stort A, men sett över hela författarskapet var han en alltför kritisk betraktare av samhället för att vara arbetarrörelsens självklara galjonsfigur. Hans kritik av kapitalisterna kan lätt sväljas, mer obekväm för arbetarrörelsen var hans blick på den skötsamma arbetarklassens själ. Hur bilden av den yrkesstolta arbetaren har exploaterats av såväl arbetsgivare som arbetarrörelse.

Se till att låna Stig Sjödins diktsamlingar från bibliotekets hyllor. Foto: Kristian Ekenberg

En av de mest centrala dikterna slår upp portarna till just denna dimension och låter ett kallt vinterljus lysa upp i fabriksmörkret.

Han är en av de tysta, stillsamt grå

som aldrig gör väsen kring sin person.

Han sköter arbetet mekaniskt,

talar aldrig på möten, syns inte ute.

Hans vedbod är renare än ett apotek

och ordnad efter stränga mönster.

Han fostrar livet till att gå

i invanda banor och han tycker illa

om helgdagar mitt i veckan.

Han skjuter kol till ugnarna

och tycker det är likgiltigt

vem som gör det.

På honom bygger man samhällen.

En mentalitet som Stig Sjödin, liksom många andra, blivit varse när arbetet på Sandvikens järnverk omskrivs. Det muttrades om en poet som ”skrev nidvisor om järnverket” eller var ”en sån där jävla Snoílsky”. Han förkunnade vad som stod mellan raderna i det avtal som arbetarklassen skrivit med industrins ägare. En sanning som många helst ville begrava, dölja under den skinande ytan av folkhemmets nya förbrukningsvaror.

Motsträvigt och med hjärtat fyllt av trots

erkänner jag detta;

det var inte sotet, dammet, smutsen,

inte heller hemgång med musklerna

skälvande i kramp och ögat urgröpt

av nätters vaka,

inte heller valkarna

som var förnedring.

Nej, det var den osynliga nåden

att få slita ut sig

den stora favören att få välja

där val ej fanns.

Stig Sjödin föddes 1917 i Sandviken och växte upp med en blick som såg bortom bruket. Ändå traskade han den på förhand givna vägen till fabriken, svaldes av rörvalsverket ”vid lyftkroken mellan första och andra valsparet i 413”. Efter några år lämnade han Sandviken för Stockholm via folkhögskolekurser på Brunnsvik och Sigtuna.

Åren på bruket hade dock satt outplånliga spår och det var först när han som diktare gick i clinch med dessa minnen, i samlingen ”Sotfragment” från 1949, som han fick sitt genombrott. ”Sotfragment” gav en banbrytande skildring av arbetet i svenska fabriker och är det verk som har överskuggat mycket av Stig Sjödins lyrik genom åren. Det var också som om han själv inte kunde ta sig runt sitt mest välkända verk, som om han inte ville fastna i fabriken igen – om än nu bara som dess poet – och som om de inre bilderna blev grumliga för en lång tid framåt.

Återvändandet till poesin kom, enligt flera som skrivit om författarskapet, efter en process av acceptans och insikten om att det inte går att fly från sin bakgrund och sig själv.Trots den nyktra blicken på de psykologiska mekanismer som drev den svenska industrin framåt, kan inte Stig Sjödin, tycks det, frigöra sig från de värderingar som han bankar på. Bara detta oerhörda i att ägna sina dagar med en penna i handen och inte verktyg! En dikt som ”Snösväng” i ”Klarspråk” (1971) är smärtsamt medveten om hur provocerande det anses på bruket att ägna sig åt ord och inte stål.

Jag får inte ligga och dra mig,

grabbarna som kör de gula insekterna

måste känna att vi är jämsides.

De läser förstås inte mina dikter,

men kanske överför någon ett ord,

som arbetar inne i dem som en snöskrapa.

Stig Sjödin skrev, som jag läser det, mer om människor som arbetar än om arbetare. Han såg individer i kollektivet och sökte efter det mänskliga som finns bortom klass och kön.

Dikterna kan läsas som politiska, men till skillnad från annan politisk dikt – som kan ha den fadda smaken av debattartikel – har Stig Sjödins språk en känsla av existentiellt tvång. Han måste skriva om sina upplevelser som löneslav för att bevara förståndet, inte för att ta värvning i en politisk kamp. Dikten kommer, med andra ord, före politiken, inte vice versa.

När vi nu har etablerat Stig Sjödin som en poet med aldrig kapade nervtrådar till arketypen av den svenska bruksorten, bör ett slag slås även för hans diktning ovan fabrikstaken. Han var en förnämlig naturskildrare och en ömsint kärlekspoet. Läsare i dag kan attraheras av hans rykte som arbetarpoet, men läsare kan även skrämmas bort av detta rykte. Även för läsare som inte intresserar sig för denna del av Sjödins lyrik finns det all anledning att söka upp honom i bibliotekens hyllor.

Ett exempel på stark diktning vid sidan av hans mest kända ämne, är den diktsamling som kom att bli hans sista: ”Läkebok, nedresa” från 1993. Samlingen inleds med hans sjukjournal och därefter följer en av de mest drabbande skildringarna av sjukdom och död som har skrivits på svenska. Och även här, så många år senare, hörs ekon från industrin, när även döendet lånar bilder från hans första år som arbetare.

Sjukdomen är cancer, eller, som han själv skriver, kräftan. Han återkommer i denna bok och i författarskapet till ”ett äldre, sannare språk”. Ett språk där cancer heter kräfta och ger en mer rättvisande bild av vad det rör sig om. En av styrkorna i Stig Sjödins lyrik är just kontakten med detta äldre, sannare språk. En närhet till livet, såväl till smutsen som till blommornas blad.

I förordet till ”Söndagsbarn skall mycket se”, med dikter i urval utgivna av Stig Sjödin-sällskapet, skriver Göran Greider:

”Den som vuxit upp i svensk arbetarklass, med det gamla industrisamhället närvarande i hemmets själva luft, och sedan mött Stig Sjödins poesi, blir helt enkelt aldrig riktigt sig lik.”

Greider har rätt i att läsare som delar den erfarenheten hittar en helt annan magnetism i författarskapet, men detta jubileumsår finns det all anledning för så många fler att upptäcka och återupptäcka Stig Sjödin.

Som minnesbärare av den traditionella arbetarklassen, visst, men även som ciceron genom nostalgins förrädiska dimmor, kunnig kamrat genom försommarskogen (med namn på alla växter) och som viskande kärlekspoet vid ett första möte mellan älskande.

Nya Plus: Så kan du läsa plus-märkta artiklar i din app

Nya Plus: Så kan du läsa plus-märkta artiklar på gd.se

Bibliografi:

Blindgångare (1945)

Sommarpredikan (1947)

Sotfragment (1949)

Nattliga besök (1950)

Sotfragment (1954)

Molnskugga (1955)

Dikter (1957)

Asparnas tält (1959)

Syneförrättning i folkhemmet (1964)

Sotfragment (1965)

Bo bortom tullen (1966)

Har ni flaggproblem ? (1970)

Klarspråk (1971)

Prologer (1971)

Livets starka smak (1974)

Förklaringstapet (1977)

Rumpan har gått (1977)

Hjärtats heta smedja (1979)

Arbete och människovärde (1981)

Dikter i Folkets hus (1988)

Näverbrev (1988)

Gråspettens öga (1993)

Läkebok, nedresa (1993)

Sotfragment (1996)

Källa: Stig Sjödin-sällskapet

Annons
Annons
Annons