Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Katarina Östholm: Hela Sverige kan inte leva – vi har inte råd med alla bidragsslukande stödområden

Artikelserie
Katarina Östholms krönikor

En avgörande politisk fråga är vilken kommunal och statlig service alla i framtiden ska ha rätt att kräva, oavsett var man bor.
Det är en självklarhet att inte hela Sverige kan leva – vi har inte längre råd med bidragsslukande stödområden som suger all kraft ur resten av landet.

Annons

Det sitter långt inne att erkänna.

Men notan blir bara längre och längre – varje år betalas miljardbidrag ut för att underhålla den destruktiva urbana livsstilen i resurs- och energislukande storstäder, dessa gigantiska läger av landsflyktingar som kräver dagliga leveranser av hundratusentals ton mat och andra förnödenheter.

Och inte nog med det. Politiken fortsätter ösa gemensamma skattemedel över en ohållbar, allt mer exklusiv urban infrastruktur – 12 miljarder till en trafikplats i Stockholm, 230 miljarder till snabbtåg mellan Stockholm och Göteborg, nio nya städer med en prislapp som förmodligen blir kosmisk.

Dessutom: Malmö går med förlust. Prognosen för Göteborg är att underskottet kommer att stiga till mångmiljardbelopp. Fernissan på den välpolerade huvudstaden spricker upp och blottlägger ett inte särskilt trevligt innanmäte. Till och med gamla stadskramare som Richard Florida vänder på klacken och talar nu om den nya urbana krisen.

De urbana strukturerna har förvandlats till subventionerade slukhål som suger kraft från hela landet, samtidigt som de sociala och ekonomiska klyftorna i städerna djupnar och blottlägger en självdestruktiv och elitistisk trickle-up-ekonomi.

Städerna imploderar sakta, ett resultat av att själva livet förvandlats till en kapitalplacering, en socioekonomisk fälla som slår igen käftarna kring alla dessa människor som en gång sökte lyckan men nu drömmer om en egen grönskande täppa, lite tid och tystnad, lite mindre jobb, en enklare logistik i vardagen.

En vardag där du inte måste öppna plånboken så fort du kliver utanför dörren. En vardag som inte förvandlar människan till en vinstmaskin som ska jobba så mycket som möjligt för att skapa så mycket kapital som möjligt.

För vad? Rätten att bli utbränd? Rätten att stå i bostadskö i ett decennium och betala flera miljoner för en sunkig betongetta? Rätten att äga massor av dyra meningslösheter? Rätten att vara skuldsatt upp över öronen?

Ja, Sveriges yta är för stor. Landet är så rikt, och har så mycket plats, att alla borde få möjlighet att bo, arbeta och leva var de vill. Vi måste helt enkelt återinvestera i våra resursstarka landsbygder som skapar så många värden, vi har inte längre råd att hålla den urbana medelklassen under armarna med alla dessa bidrag.

Det är dags att börja lyssna på alla som arbetar för ett annat Sverige. Det är dags att titta på kommuner som Sollefteå, som var första kommunen i landet att investera i ett andelsjordbruk, som ligger i startgroparna för att bygga framtidens moderna och resilienta bredbandsbullerbyar, som har köpt tillbaka sitt eget vattenkraftverk.

Som renoverar utdömda broar mellan byarna i stället för att riva dem.

Det är dags att lyssna på alla omställningsrörelser, alla som stadsodlar och står femton år i kö för en kolonilott, alla som vill flytta ut på landet men inte ser möjligheten eftersom samhällets fokus och norm utgår från urbaniseringen och stadens förmenta välsignelser.

Ett lugnare, friare, mer självständigt liv lockar. Inte bara för att en levande landsbygd lägger grunden till det enda över tid hållbara samhället utan också på grund av det unika utbudet – här kan man välja tid i stället för pengar, tystnad i stället för buller, utrymme i stället för trängsel, ren luft i stället för filtrerade avgaser, en högre grad av självförsörjning i stället för kommersiell sondmatning.

Rikedom när den är som störst.

På landet kan man hitta underbara gårdar för en halv miljon eller ett trevligt torp för ett par hundra tusen. Bara en sån sak.

En verklig satsning på landsbygden vore att hörsamma det exploderande intresset för småskalig odling och självförsörjning. Starta lanthushållningsskolorna igen – utbildningar där man lär sig sköta en gård från grunden med sina egna händer. Odling och växtföljd, djurskötsel, slakt och styckning, konservering och insaltning, bakning från ax till limpa.

Livskunskap när den är som bäst.

Utbildningar som skulle bli fullsatta snabbare än Sven-Erik Bucht hinner säga "oj då" och som snart skulle bli bas för växande lokala ekonomier i gårdagens döende byar. Stötta den förändring som kommer underifrån – det som börjar med ett granfrö slutar med en skog.

Maten är viktigare än man till förstone kan tro. Nästan alla hållbarhetsutmaningar kan kokas ner till att återskapa levande lokalsamhällen och lokal matproduktion.

Makten över maten är makten över människan. Det vet Mc Donalds, Monsanto och Nestlé.

En verklig satsning på landsbygden vore att ta hälften av de planerade lägenheterna i de planerade nya städerna och i stället bygga 50 000 egnahem på landet – förmånligt prissatta små gårdar med lite jord och skog, kanske småskalig energi.

En verklig satsning på landsbygden vore att införa boplikt på större jord- och skogsinnehav och att behålla jordförvärvslagen intakt så att skog och mark inte kan hamna i utländsk ägo eller förvandlas till spekulationsinnehav i händerna på riskkapitalbolag.

En verklig satsning på landsbygden vore att ta diverse banker, myndigheter och deras generaldirektörer i örat – viktig samhällsservice ska decentraliseras, inte tvärtom.

En verklig satsning på landsbygden vore att uppfylla de rättmätiga kraven på återbäring av de rikedomar som naturresurserna pumpar in i statskassan. Och skärpa reglerna kring exploateringen; gruvan i Blaiken är en av Sveriges största miljökatastrofer som beräknas kosta 400 miljoner att återställa. Konkursade ScanMining lämnade tre miljoner till det.

En annan effektiv satsning vore differentierade skatter – en enda polisbil betjänar numera södra Lappland under kvällar och nätter, på en yta lika stor som Danmark. För att inte tala om krisen inom vården, där centralisering verkar vara den enda tänkbara medicinen.

Men säg mig: varför ska folk betala full skatt för livsviktig service som inte längre finns inom rimligt avstånd? En töjbar skatteskala för företag och privatpersoner – ju längre avstånd desto lägre skatt – skulle sitta som en smäck.

Lägg snabbtågsplanerna på hyllan och återinför en regionalpolitik värd namnet. Skapa ett geografiskt jämnfördelat nätverk av likvärdig vård, skola och omsorg, polis och rättsväsende – en ryggrad som bär upp hela landet.

Skapa demokratiska förutsättningar för människor att fritt kunna välja var och hur de vill leva sina liv.

Det finns inget egenvärde i att elda på urbaniseringen och på politisk väg styra fler mot redan överbefolkade städer. En stark och levande landsbygd är däremot en investering för framtiden.

Men situationen är som sagt inte enkel. Varje stad i Sverige som historiskt har sprudlat av liv kommer inte att göra det i morgon. Marknadens starkt centraliserande kraft och frånvaron av en sammanhållande regionalpolitik kommer om bara några år vända utvecklingskurvan även för större städer – och sedan ännu större städer. Urban utveckling blir avveckling; kören av röster som varnar för detta scenario blir allt starkare.

När tar det slut? Vad blir kvar?

Lösningen är inte att fortsätta med konstgjord urban andning. I stället måste alla krafter förenas i en strategi för att bygga ett hållbart, helt och motståndskraftigt Sverige. Och en stor del av motståndkraften ligger i variation – när det storskaliga får möta en livskraftig småskalig struktur med rötter i den lokala myllan blir det hållbara samhället plötsligt möjligt.

Men det börjar bli bråttom.

Den här texten är travesti på DN:s ledarsida från den 25 juli i år, med rubriken "Hela Sverige kan inte leva". En text som tar steget fullt ut och förklarar krig mot landsbygden i allmänhet och utsatta glesbygdskommuner i synnerhet. Som schablonmässigt utmålar storstäder inte bara som ett nirvana av nattklubbar och butiker utan också som landets bärande ekonomiska motorer.

Vilket inte ens är sant. All tillväxt baseras, direkt eller indirekt, på naturresurser. Som bara finns – ja just det – på landsbygden.

Det är ett krig som göds av urbana normer, förminskning och exotifiering av de människor som bor på landet, ett evigt upprepande av rena lögner som till exempel att Norrland är än tärande landsända när det i själva verket är precis tvärtom.

Bortser man från Stockholms skattesubventionerade ekonomi så är Norrlands BRP, bruttoregionalprodukt per capita, starkast i landet. Norra Sverige skulle klara sig utmärkt om man drog en ny nationsgräns längs Dalälven.

Politiken är upptagen med att klia den manstarka urbana medelklassen på ryggen och har egentligen inte tid med andra väljargrupper. Men om den beryktade Norrlandsmuren skulle byggas skulle det bli annat ljud i skällan. Maktbalansen skulle skifta dit den verkliga rikedomen finns.

Snart skulle Sveriges huvudstad ligga i norr. Och landsbygdens välfärd vara den första punkten på åtgärdsprogrammet.

* * *

Läs mer och följ kulturredaktör Katarina Östholm på facebook

"En så nedlåtande karikatyr av landsbygden speglar människoförakt av värsta sort"

Landsbygden är ett demokratiskt haveri och en krutdurk som kan explodera

Överlevarna kommer att finnas på landsbygden - historien visar vägen mot framtiden

Skyll inte på landsbygden - Stockholm har sysslat med bypolitik sedan ordet uppfanns

Den svenska landsbygden håller på att förvandlas till ett industriområde

Sluta stadsplanera - det är dags att bygga ett helt Sverige

Den gröna bluffen - om miljöbilar och andra vackra lögner

Dödsstöten för landsbygden - om det brutna kontraktet mellan stad och land

Det är dags att plöja ned pengarna där de en gång växte fram

Den odemokratiska staden – om urban diktatur och byn som fostrade en statsminister

Annons
Annons
Annons