Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Katarina Östholm: Rädda Mannaminne – en viktig symbol för demokrati och humanism

Artikelserie
Katarina Östholms krönikor

Tiden rinner ut för Mannaminne.
Anders Åbergs livsverk, ett märkligt multikonstverk och en lysande humanistisk fyrbåk, står nu på ruinens brant.
Kan vi inte skapa en fast grund för den udda, motsträviga, oppositionella och djupt demokratiska kulturen är Sverige illa ute.

Annons

Anders Åberg bygger fortfarande vidare på sin enorma installation, sitt multikonstverk, sitt museum, sin mänskliga mötesplats – Mannaminne, i hjärtat av Höga Kusten, den plats där han lagt ned sin själ och sin livskraft.

Mannaminne är i sanning ett märkligt ställe. En global by med vindlande gränder som leder till olika tidsåldrar och kulturer, en kalejdoskopisk labyrint med numera ett femtiotal byggnader, redskap och maskiner, flygplan och båtar, hantverk och konst från snart sagt hela världen. Här hålls festivaler, teater, högmässor, konstutställningar, workshops, konserter. Här finns hotell och värdshus.

Och allt bär Anders Åbergs fingeravtryck; oräkneliga är de timmar, dagar, månader och år av arbete som han lagt ned. En gång var Mannaminne bara en dröm och en tanke i ett ungt konstnärshuvud – i dag är det en plats som inte liknar något annat.

Men nu blåser nedskärningarnas snåla vindar, grundade på tanken att allt i samhället – inklusive den gemensamma välfärden och kulturen – ska vara självbärande, dra sin egen vikt, gå med plus i bokslutet. Ett logiskt felslut som riskerar slå hål på kulturens djupt demokratiska funktion och förvandla värdefull mångfald till förödande enfald.

Att likställa kulturen med vilket vinstdrivande företag som helst, att förvandla kulturen till en aktör på den snart allenarådande marknaden, kan bara sluta på ett sätt. Kulturen kommer som alla andra att slicka på fingret och hålla upp det i vädret för att känna åt vilket håll det blåser.

Vad går hem hos kunderna i dag – är det ett guldmärkt upplevelsepaket med lokal delikatessprovning? Ett äventyr i den färgglada kulturparken med ponnyridning och gratis glass till barnen? Ett timslångt konsertpotpurri avslutat med trerätterslunch för vår otåliga och njutningslystna tid?

Ett säkert sätt att döda kulturens själ, utrota vad kulturen är och står för. Ett sätt att underminera grundläggande humanistiska och demokratiska värden. Ett sätt att destabilisera samhället till en vacklande skapelse präglad av kortsiktig lönsamhet och ytligt godtycke.

Nyligen läste jag en artikel om svampar. Om hur svamparnas underjordiska nätverk, mycelet, inte bara gynnar träd och växter – och är den kanske viktigaste basen i levande jord – utan också är en bärare av information.

Svamparnas trådar skyddar andra arter och knyter samman skogen till ett samhälle. I stort sett alla växtarter över hela världen lever och samarbetar med svampar; en matsked jord kan innehålla en mil svamptråd.

Forskarna häpnar. Internet i all ära – det är svamparnas nätverk som håller samman världen, får den att leva och överleva.

Precis samma sak är det med kulturen. Den är ett underjordiskt, omätbart nätverk av tankar och känslor som förenar människor – ett språk som innefattar alla sinnen, som förmedlar stora och små sammanhang, som fördjupar förståelsen för livets villkor, som ger kunskapen rötter och själen en spegel.

Kultur är själva förutsättningen för ett friskt samhälle i utveckling.

Kulturen bär många frukter – allt från litteratur, musik och konst till landsbygdsdebatt och samhällsanalys – men de är i sig inte synonyma med kultur utan bara dess förmedlare, dess uttryck, kultursvamparna som poppar upp ur jorden.

Kulturen genomsyrar samhället och berättar om våra liv. Kulturen tar temperaturen på samhället. Kulturen kan störta tyranner och peka ut en naken kejsare.

Utan kulturen vore samhället en meningslös fars av produktion och konsumtion. Måtte vi aldrig hamna där.

Men det verkar som om vi är på väg åt just det hållet. Kultur måste få kosta, annars står vi snart med en likriktad och marknadsinriktad monokultur där det sant originella och avvikande svälter ihjäl i tillfälliga projekt eller stympas av regelverk.

Det är kanske praktiskt om alla gör och tänker lika. Men särskilt demokratiskt är det inte.

Mannaminnes situation är symptomatisk för vår tid. När kulturens oppositionella, samhällskritiska, kommenterande och analyserande roll som obekväm uppstickare behövs mer än någonsin så kväver man den med – ekonomi. I en tid när Sverige hyllas för sin starka tillväxt och ligger på 17:e plats bland världens rikaste länder.

Vad kan vara fattigare än det?

Hade Mannaminne legat i Stockholm skulle staten ha klivit in för länge sedan, tror Kramfors kommunalråd Jan Sahlén. Och jag tror att han har rätt – frågan handlar lika mycket om stad-landproblematiken som samhällets förhållningssätt till humanistiska värden.

Det enda sättet att säkra kulturens oberoende är att ge den en stadig plattform att stå på – utan förbehåll. Annars riskerar Sveriges mångfacetterade kulturliv att vara snart ett minne blott. Rädda Mannaminne – en viktig symbol för demokrati och humanism.

Så här skriver Jan Wolf-Watz, författare och före detta kulturchef i Härnösand:

* * *

Mannaminne är trä, järn och färg. Glas och betong. Allt är möjligt att se. Men Mannaminnet föds i vårt inre.

Barbros och Anders livsverk är inte av denna världen. Inte den värld som mäter och synar,

den värld som inte ser värdet i människors minnen, vad människan söker när alldagligheten

tuggat sig stum.

Det är i Mannaminnet människovärdet finns. Människans värdighet.

Ingen rör Höga Kusten. Inga sjöar dräneras, inga berg jämnas ut. I stället söker sig vägarna,

stigarna i ett samspel som får den trakten att andas. Djupare.

Mannaminne är Höga Kusten. Det andas. Så länge människan ser sig själv, håller det minnet

levande.

Mannaminne är människans spegel.

* * *

Mer om Mannaminne: Klockan klämtar för Mannaminne - men det finns en trotsig optimism

Mannaminne räddas – men bara tillfälligt: "Vi gör en akut räddningsaktion"

* * *

Läs mer kultur och följ kulturredaktör Katarina Östholm på facebook

Litteratur: Jonas Karlsson får Ludvig Norströms novellpris

Musik: Psalmboken är Sveriges bästa sånghäfte – "Älskade Psalmer" en uppskattad körkonsert med Kjell Lönnå

Dans: Mira Helenius Martinsson slutar på Norrdans

Konst: Skymningens viskande ansikten - medeltidsruin i Nordingrå får nytt liv

Musik: Instrumentet med den mänskliga rösten – orglarna i Örnsköldsvik berättar många historier

Böcker: Glimtar av en barndom - Bo R Holmberg gläntar på dörren till det förflutna

Konst: Den konstnärliga vilden från Sollefteå – nu visas Einar Scheléns konst på Murbergets länsmuseum

Böcker: Bergatroll, klokgubbar och fäbodens guld - boken om Ovanmon är en spännande historia

Debatt: Det är avgörande vilka bilder som sprids av landsbygden

Krönika: Hela Sverige kan inte leva – vi har inte råd med alla bidragsslukande stödområden

Annons
Annons
Annons