Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Katarina Östholm: Sluta stadsplanera – det är dags att bygga ett helt Sverige

Artikelserie
Katarina Östholms krönikor

Förtätning av storstäder, nya miljonprogram och interurbana snabbtåg för 300 miljarder är kortsiktiga och ogenomtänkta lösningar på dagens samhällsproblem. Städer måste planeras hållbart och i samklang med den omkringliggande landsbygden – det är dags att landsplanera för hela Sveriges framtid.

Annons

Bostadsbristen står högt på den politiska agendan. Stadsplanering och stadsbyggnad,

förtätning och effektivisering, nya miljonprogram och tåg som går 320 kilometer i timmen mellan storstäderna i södra Sverige. Snabbtåg som länkar samman en arbetsmarknadsregion lika stor som hela Götaland. "Det behöver Sverige", säger förespråkarna och struntar blankt i att Norrlands eftersatta järnvägar, om de över huvud taget trafikeras, nedgraderats till 40 kilometer i timmen.

Att fortsätta gynna storstadsnormen är som att kissa i sängen. Det värmer en liten stund, men snart huttrar man i dyngsura lakan. Urbanisering föder urbanisering; inom kort får våra storstäder tävla mot Europas och Asiens medan de sista ljusen slocknar ute på landet. Är det inte dags att tänka på hela Sveriges överlevnad?

Vi har en annan arbetsmarknadsregion som är nästan tre gånger större än Götaland – Norrland. Och Norrland är i sin tur del av en arbetsmarknadsregion som är enorm – hela Sverige utanför storstäderna, en landsbygd med potential att försörja hela landet i kristid, en landsbygd som kan leverera alla de grundläggande råvaror och resurser vi behöver. Resurser som borde utgöra rötterna i ett levande samhälle.

Staden som framgångsrik överlevnadsstruktur har haft sin storhetstid. Den har för länge sedan tappat kontakten med människans ursprungliga livsbetingelser och den natur den nu suger ut och tränger undan i glittrande giftig dekadens. Storstaden har vuxit långt förbi vad invånarna kan famna; den har förvandlats till en cancersvulst, dödlig om den inte behandlas.

Utan sin levande omgivning – naturen och landsbygden – är staden, som cancern, hjälplös. Från naturen och landsbygden får den energi, mat, byggmaterial, arbetskraft, ren luft och friskt vatten. Dygnet runt, 365 dagar om året. Den fossila erans globala långfrakter kommer inte att vara för evigt, och när vi är tvungna att bita i nedväxtens sura äpple, när vi måste minska energianvändning och konsumtion – då bör vi vara förberedda.

Historiskt har staden alltid varit en produkt av den omgivande landsbygdens överskott. Framtidens städer skulle kanske må bra av att närma sig den ursprungliga funktionen som handels- och mötesplats för den lokala och regionala befolkningen.

En dekonstruktion av staden, ett omvänt miljonprogram, är en fullt tänkbar lösning. Fördela i stället för att förtäta. Bygga nytt på den stadsnära landsbygden, inte bara moderna Per Albintorp med jord och skog utan miniurbana bredbandsbyar – hållbara agrara samhällen, kanske delningsekonomier, där produktion av mat, energi och lokala handelsvaror står i fokus.

Byarna står i kontakt med staden via spårbunden trafik – ekrar i ett jättehjul där navet är stadskärnan med torg, bostäder, butiker. De högteknologiska bredbandsbyarna bildar den porösa och produktiva buffertzon som omger staden.

Längre ut finns ett än glesare nätverk av egnahem, arealkrävande odling, djurhållning. Mellan dessa öar av civilisation får stora områden orörd och skyddad natur breda ut sig, ett renande filter och en grundbult för världens överlevnad.

Hållbarhet är ledordet i det posturbana samhället. Möbler och hus byggs för att hålla i flera hundra år – tekniken finns redan, timmerhus och gustavianska trämöbler. Allt från skor till maskiner kan tillverkas möjliga att reparera och med mångdubblad livslängd. Ett grovmaskigt nationellt nät skapar rättvis fördelning av vård, skola, omsorg.

Hjulen i samhällsekonomin skulle bromsas upp till en långsam rotation där konsumtionen minskar till en bråkdel av dagens – men där alla händer skulle behövas, där välfärden skulle vara jämnt fördelad och apokalypsen förpassad till en avlägsen framtid.

Stad och land kan existera i symbios. Ett urstarkt samhällskontrakt med bättre förutsättningar att klara vår tids stora utmaningar – något som den överhettade globalismen inte verkar hantera särskilt bra.

Annons
Annons
Annons