Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kommentar: Tjuren Ferdinand – en förebild i näthatets tid

Kristian Ekenberg om den bioaktuella tjuren och att vi borde kalla trollen för banderiljärer i stället.

Annons

Tjuren Ferdinand provocerar ånyo med sin pacifism. Han är alltid aktuell i juletid, men extra mycket i år, när filmen ”Tjuren Ferdinand” gått upp på landets biografer.

I tidskriften The New Yorker påminner Bruce Handy om hur kontroversiell Ferdinand var när han första gången satte sig under sin korkek för att lukta på blommor, totalt ointresserad av att dras med av bråkmakare.

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Munro Leafs roman från 1936 gavs ut mitt i Spanska inbördeskriget. Hitler och Franco gillade den inte, men tolkningarna var många, och Ferdinand kallades allt från fascist till kommunist, anklagades för att vara för mycket av en individualist och för lite man (vilket har gjort honom till en gayikon). Den lästes också som en satir på fredsrörelsen och sittdemonstrationer.

I dag får väl ”Tjuren Ferdinand” betraktas som en klassiker, och ett kännetecken för en klassiker är att den förmår att hitta ny relevans i skilda eror.

När han en gång vägrade att möta matadoren var det en bild av pacifistens krigsvägran, en bild som förvisso ännu är giltig. Men jag ser också någonting annat i de löjliga banderiljärer och pikadorer som fruktlöst provocerar tjuren.

Läs mer: Recension av nya Ferdinand-filmen

De är, med modern nätterminologi, troll. Hetsare. De vill med aggressionsfällor locka in sitt byte för att slakta det.

I Ferdinand finns en förebild att ta till framför skärmen. Att inte dras med. Inte låta näthatet vinna. Ta ett djupt andetag. Och lukta på blommorna.

Troll är en alldeles för skräckinjagande bild av dessa figurer. Kan vi inte kalla dem banderiljärer i stället?

Fotnot: ”Tjuren Ferdinand” kom i svensk nyutgåva 2016 på Modernista förlag.

Annons
Annons
Annons