Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Att peta rätt in i såret

+
Läs senare
/

Sanna Wikström ser Elisabeth Moritz på Sandvikens konsthall och påminns om att vi aldrig får glömma.

KONST

Det är ett stort steg hon tagit, Elisabeth Moritz, ett modigt steg rätt in i den kollektiva krigsskuld som alltjämt plågar – någon gång befriar? – det tyska folket.

Hur aktuellt känns det inte i dag, där vi står lämnade att riva i våra egna sår, se vår eget ansvar. Tossiga äro det som vågar undra över annat.

Elisabeth Moritz föddes i Sverige av tyska föräldrar, hon flyttade till Paris i tonåren, utbildade sig på konstakademien där och stannade i Frankrike i 27 år. Men det var i en ateljé i Leipzig där alla foton av människorna, föräldrarna och släkten i Tyskland, började tränga sig på. Männen som mer eller mindre frivilligt sålde sig till kriget, kvinnorna som blundade hårt i hemmen – nazismen som krossade alla drömmar.

Elisabeth Moritz såg de förödda föreställningarna om framtiden, föreställningarna om ett ursprung, berättelserna och minnena, en mor och en far som än i dag inte kommer runt andra världskrigets helvete och efterdyningar, ständigt dessa efterdyningar.

Utställningen i Sandvikens konsthall handlar om dessa människor och om det krig som åter söndrade Europa. Här vecklar konstnären ut och klipper sönder berättelserna, sepiafärgade låter hon dem börja i den introspektiva, runda formen och växa till jättelika "cut-outs" för att låta spillet sedan återuppstå som egna ornament ur mänskliga mönster och röster. De samlar sig kring navet som en navel i konstnären.

Och det gör ont som en plötslig överraskning att gå genom mellanrummets stora, textilt hängda, mjukt genomborrade fotopappersvävar till verk. Foton som projicerats in i nya mönster, nya mönster som samlar allt det gamla. Från andra sidan är de vita som snö, genombrutet vita som virkade mormorsdukar.

I "Ostsee, 1930" har det genombrutna blivit till en pricktavla, en otäck sanning. På en annan plåt sätts släktens uppställt finklädda in konstnärens stökiga ateljé, krocken är obönhörligt ljuv. I ett fönsterhörn står mormors händer, frammejslat böjda ur finaste, rosa marmor.

Så använder sig konstnären av sig själv som material, som en centrifug är konstnärens navel, utan att skåda in i den samma – nej, vända sig utåt och berätta för människorna! Härur härrör det konkreta liksom det outsagda, lika skönt som starkt.

Problematisera är för enkelt, Elisabeth Moritz petar rätt in i såret.

Sandvikens Konsthall, Kulturcentrum:

Elisabeth Moritz:

steget mot det förflutna

28.2- 22.3

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons