Annons
Annons
Annons

Carl Larsson - om han är bekant

1992 var det stor Carl Larssonutställning på Nationalmuseum i Stockholm. Köerna ringlade sig långt ut på Blasieholmskajen, bort mot Grand Hotell. Jag smög mig i väg till den mer ödsligt liggande personalingången där Lena Holger, tidigare på vårt länsmuseum, släppte in mig. Det är bra att ha känningar ibland.

Nu är det dags igen för en ny stor Carl Larssonutställning, den här gången på Prins Eugens vackert belägna Waldemarsudde ute på Djurgården.

Blir det långa köer nu också?

Nja, nu 17 år efter Nationalmuseums mönstring av folkikonen Carl Larsson är det väl inte riktigt säkert. Kanske är inte Carl Larsson längre hos de unga det där självklart klingande konstnärsnamnet – bredvid Anders Zorn då, förstås.

På pressvisningen i torsdag förmodade faktiskt Torsten Gunnarsson, ledande Carl Larssonkännare på Nationalmuseum redan vid 1992 års utställning, och i dag ännu mer den ledande, att i dag är det många som inte alls studsar till inför namnet Carl Larsson.

De frågar helt prosaiskt: Vem är det?

För mig i min något grånande generation känns det förstås overkligt. Även om det är tidens gång.

Det är ju ändå så lätt att se hur mycket vi påverkats av Carl Larsson. Inte bara av honom som konstnär utan som stilbildare för hur vi vill ha våra hem.

"Hemmet som svenskt ideal" kan i mycket stavas Carl och Karin Larsson. Hembygd med stråk av folklore, jugend och nationalromantik i skön och då helt ny, "modern" tappning. Bilder ur verk som "Ett hem" och "Åt solsidan" påverkade inte bara svenskarna utan även tyskar och engelsmän.

De där tätt spröjsade fönstren, verandakänslan, blommorna i nischerna, hyllorna i allmogestuk ovanför fönsterraden - hur ofta ser man det inte i sommarvistena landet runt?

Själv känner jag igen mig i morfars och mormors lantställe utanför Växjö. Och när jag satte in ett nytt fönster med täta spröjs i sjöboden i Söderhamns skärgård (den som jag brukar skriva om i krönikorna ibland) var det just den där verandakänslan jag ville åt.

Inom oss alla lever nog lite av idealen från Sundborns Lilla Hyttnäs.

Det där har gjort att Carl Larsson nästan hela nittonhundratalet varit ett slitstarkt varumärke. Björkar i sommarljus, solgator i barnkammaren, små näpna barn nästan klädda som dockor, stillsamt familjeliv vid jular och midsomrar. Vardagens fester vid födelsedagar och namnsdagar.

Klara färger, starka konturer, slingrande växter som fick smycka ut även ramarna. Svenskare än så blir det aldrig även om influenserna utifrån var starka.

Hur är hans ställning i dag?

Svårt att veta. När jag var ung var det på modet att börja "avslöja" idyllen Carl Larsson som falsk. Det var lite nytt då. Så oskuldsfulla vi var när de av oss som var lagda åt det frasradikala utmanande påstod att familjelivet kunde var förljuget. Hos Carl Larsson blev det, ansåg dessa, så tydligt, så uppenbart.

Carl Larsson själv kunde ju vara så auktoritär, och med åren blev han tämligen konservativ. Och den självrannsakande boken "Jag" visade ju att han inte alls levde så lyckligt som bilderna ville visa.

Som om konsten nödvändigtvis kunde översättas självbiografiskt.

Nu känns det där en smula överspelat, rentav i sin tur "idylliskt". I dag när tolv romaner av tio förkunnar att familjen är ett fängelse, rum för instängda drifter vilande på ett system där mannens härskarlater förslavar kvinnan. Ur familjen måste hon rymma för att skaffa sig ett liv.

Så vi kanske kan se mer "naturligare", mer lidelsefritt på Carl Larsson i dag.

Se honom som den utmärkte konstnär han är. Beundra linjen. Som alla stora konstnärer föddes han som konstnär ur tecknandet. Han var i början illustratör, arbetade för en skämttidskrift för att sen övergå till tecknade reportage då han var lika flitig gäst vid ärofulla invigningar som kungen.

Linjen, konturen är hos Carl Larsson (som hos Bror Hjorth) mättad, men den bygger han volymen. Motiven ställer han gärna upp som vid fotografering, "Modellerna" tittar in i kameran (in i målarens blick) och även i sammanhang av lek och samvaro är de liksom ensamma, försjunkna i sig själva eller i rollen som avbildade. Det är lite sällamt. Leken blir högtidlig, ibland som frusna ögonblick av ensamhet.

 

Carl Larsson är skicklig i de flesta genrer och tekniker. Teckning, akvarell, olja. Även monumentala ting ger han sig på, målar fresco. Den segdragna historien med "Midvinterblot" i Nationalmuseums trapphall visar också på problem. Men en mycket självfallen talang måste ha väglett honom.

Han hittar sin väg i Grez-sur-Loing, sex mil utanför Paris där han målar ute, i den fina luften fylld med mjukt dis. Han vinner medaljer på Salongen. Hemma i Sverige i den klara torra vinterluften ser vi honom sen sitta utomhus och måla. Han klagade ofta på hur slitigt det kunde vara på vägen mot framgången.

Hur var han som människa. Sannolikt kluven, lite på kant med tiden på äldre dagar. Konservativ med åren.

I den påkostade, vackra katalogen som blivit av tack vare sponsorspengar (Max Ströms förlag) skriver Torsten Gunnarsson inkännande, kunnigt och välformulerat.

Intressanta är de brev som växlats mellan Prins Eugen och Carl Larsson och som tagits med i katalogen. Ofta talar de om konst, konstteori och konstpolitik. Ett av breven från prins Eugen låter som en kommentar till våra dagars aktuella debatt om konstfackselevers konstnärliga försök:

 

"Nej, publiken ska vara arg på den konst som kommer fram, o. vi 'äldre' också ibland för öfrigt. Men jag tror mera på att det kan bli något af de ungdomar som nu tränger fram än de som kommo för några år sedan. Dessa voro bara afvundsjuka på hvad den föregående generationen gjorde, men de unga nu, de tycka verkligt illa om det, o. det böra de ju göra, ty då måste de komma med något sjelfa. Jag känner ett verkligt allvarligt o. medvetet - kanske för medvetet, sträfvande, hos många af dem men man skulle ibland vilja att de voro lite mindre viktiga o. hade lite mera godt humör. Man hvarje tid har väl sitt sätt! Och lyckligtvis så blir man aldrig riktigt klok på konst. Nej nu god natt."

Skrev den radikale samlaren och konstnären Prins Eugen från Waldemarsudde till sin äldre vän och kollega Carl Larsson år 1912.

En så klok man!

Annons
Annons
Annons
  • PRINS EUGENS WALDEMARSUDDE

    Carl Larsson

    28.2 - 31.5

Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons