Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Det gåtfulla bäst med lite för stora anspråk

+
Läs senare

Det är stort anlagt och tänkt, det signalerar redan titeln ”Liv och form”, så mycket mindre kan det inte bli. Inte så mycket större heller.

Och inte undra på om det ibland blir lite svårt att få ihop det hela till en helhet.

Konstobjekt kallar Birgitta Gidlund sina skulpturer. Lite nertonat. Materialet skiftar också.

Det är allt från papier-maché till betong, över rakubränd keramik, trä, järnplåt, plast och bly, stengods och läder.

Sammansättningen är ofta effektfull och när Birgitta Gidlund låter gåtfullheten blomma och vidrör myterna är jag med på noterna.

I ”Variationer” nuddar blicken vid medeltida masker och ”Hommage à Darwin” illustrerar livets utveckling finurligt.

Det börjar redan med Skapelsen, en fyndig, och kul, parafras på konsthistoriens mest berömda beröring. I den yttersta tid vi nu lever i handlar det om ett par uppslitsade kablar...

Men titlarna är ofta alltför allmängiltiga och motiven blir undanglidande, sak famna så mycket. Så som det gärna blir när man har mycket på hjärtat man vill delge mänskligheten. ”Är det någon där” är ett stort öra och i ”Sluten” har väl dövörat slagit till.

I det inre rummet upplever jag formerna som mer distinkta, tidlösa och gåtfulla, omsorgsfullt bearbetade, fyndigt utförda.

Här finns något värt att gå vidare med. Allt är inte gripbart, men det berör, väcker genklang.

I det yttre rummet blir formerna mer utslätade, motiven och titlar mer övertydliga. Prägeln på verken blir mer ”gullig”.

Parafrasen på Rune Hagbergs surrade rullar är, förstås, tamare än originalet.

Till sist är det kanske lika bra att inte tänka så mycket på de lite överdrivet högt ställda anspråken, bara gå runt och titta och söka sig fram till sina favoriter.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons