Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett eget rum i New York

/
  • Del av ”Spacetime of one’s own” av Annika Erixån på AIR Gallery i New York.
  • Konstnärens egna (detalj) bilder från New York och konstnären utanför Brooklyn museum.
  • Del ur  ”box-projektet”.
  • Konstnärens egna (detalj) bilder från New York och konstnären utanför Brooklyn museum.
  • Konstnärens egna (detalj) bilder från New York och konstnären utanför Brooklyn museum.
  • Konstnärens egna (detalj) bilder från New York och konstnären utanför Brooklyn museum.
  • Konstnärens egna (detalj) bilder från New York och konstnären utanför Brooklyn museum.
  • Konstnärens egna (detalj) bilder från New York och konstnären utanför Brooklyn museum.
  • Konstnärens egna (detalj) bilder från New York och konstnären utanför Brooklyn museum.
  • Konstnärens egna (detalj) bilder från New York och konstnären utanför Brooklyn museum.
  • Konstnärens egna (detalj) bilder från New York och konstnären utanför Brooklyn museum.
  • Konstnärens egna (detalj) bilder från New York och konstnären utanför Brooklyn museum.
  • Konstnärens egna (detalj) bilder från New York och konstnären utanför Brooklyn museum.
  • Konstnärens egna (detalj) bilder från New York och konstnären utanför Brooklyn museum.

Gävlekonstnären Annika Erixån är hemma igen efter att ha hängt sina målade och projicerade ”kvinnliga förebilder” och staplat 75 boxar med kvinnoporträtt på insidan, där pengarna går till Kvinnojouren Blåklockan, på AIR Gallery i Brooklyn. ”Spacetime of one’s own” kallar hon utställningen, fritt efter Virginia Woolfs ”egna rum”. Här berättar hon själv om resan till New York.

Annons

New York sista veckan i juni är ingen lisa för kropp och själ. Man kommer inte undan, utan genomsköljs av buller och dån, vimmel och starka lukter och intryck.

Allt på en gång!

Och så Värmen, som får folk att ragla runt som urkokta grönsaker. Man måste rädda sig in på kylslagna Chipotle i hörnet 6 Ave/8:e gatan och svalka sig med den coola inredningen. Deras kycklingburrito är den godaste på Manhattan. På deras servetter står ”Återvunnen”, denna kan ha varit en elräkning Forgive & Forget.

Även tunnelbanan har luftkonditionering så transporten till Brooklyn är också avkylande. Men väl framme i DUMBO (Down Under Manhattan Bridge Over) på väg till AIR Gallery grillas man igen av massiv sol. Så fastän det är förbjudet att bada där så smyger en och annan ner i East Rivers virvlar under Brooklyn Bridge.

Galleriet där jag ska bygga utställning drivs av lokala konstnärer.

Det startade 1972 som USAs första kollektivägda galleri.

Numera så väletablerat att de anställt en Executable och en Associative Director. Dock funkar alls inte ACn så vi bygger bokstavligen i vårt anletes svett i sex dagar i femtio graders hetta.

Installerar mina porträtt av sammanlagt 167 kvinnliga förebilder.

Inklusive BOX-projektet till förmån för kvinnojouren Blåklockan i Gävle.

Fullt med kul folk på invigningskvällen och svenska konsulatets Gunilla dyker upp och grattar.

Å den där euforiska känslan av sammanhang och begriplighet som bara uppstår när man är färdig med ett hästjobb, är utomlands och möter liksinnade svenskar.

Två dagar har vi kvar innan hemresa. Så vi får en heldag på ett av USAs största museer; Brooklyn museum. Egentligen var det nog där idén till mitt kvinnoprojekt såddes för många år sedan. Efter att första gången sett Judy Chicagos ”The Dinner party”.

Än idag baxnar jag inför detta mastodontarbete. Och ser nya delar i helheten som är resultatet av hundratals kvinnohänders skapande.

”The Dinner party” finns sedan 2007 permanent på Brooklyn museum.

Sex stora banér i svart, rött och guld, visar vägen till utställningens formidabla bankettsal. Ett trekantigt spegelrum med raffig ljussättning visualiserande den kvinnliga delen av mänsklighetens historia.

Från forntid till nutid berättas om gudar, religiösa, politiska ledare, uppfinnare, författare, konstnärer, musiker, skådespelare, forskare, läkare, filmmakare, författare, poeter, helgon och gudinnor.

Längs de tre väggar, 48 feet långa, presenteras 39 kvinnor med genom sina symboliska attribut. Var och en med utsökt broderade tabletter, guldbägare och ett fat med ett personligt motiv.

Den första raden börjar i förhistorisk tid med Urgudinnan och fortsätter med representanter från judisk, grekisk och romersk tradition. Här tar till exempel Hypatia plats vid bordet.

Den andra vingen med personer från tidig kristendom till reformationen; från Marcella till Anna van Schurman.

Den tredje väggen börjar med Anne Hutchinson och slutar med Georgia O'Keeffe.

Hela det enorma bordet vilar på ett fundament av skimrande porslinsplattor med ytterligare 999 namngivna kvinnor i guldbokstäver.

På väg ut från bankettsalen går man förbi De Sju Arvspanelerna, där handmålade foto och textcollage beskriver dessa 999 historiska kvinnoöden.

Hela utställningen tog fem år att tillverka (1974-79), Judy Chicago assisterades av grafiker, administratörer, vävateljéer, brodöser, konstnärer och hantverkare. Alla 424 medhjälpares namn fanns med i Chicagos ursprungliga version från 1979, men saknas på Brooklyn museum. Syftet med projektet var att lyfta fram 1038 kvinnliga aktörer som mörkats av historieböckerna. För att återge balansen till berättelsen om vår västerländska historia. Utställningen är den största i sin genre och har setts av fler än en miljon besökare.

På vägen till flygplatsen kryssar vi genom avspärrade gator och Gayparaden. New York firar mångfaldskärlek och jämställdhet. Värmen och euforin spränger alla gränser.

Naturligtvis skulle jag önska att feministiska gallerier och museer inte behövdes. Att kön, ras och klass inte spelade någon roll alls. Att det uteslutande var kvalitetsaspekten som gällde för urvalet i branschen.

Men så är dock tyvärr (ännu) inte fallet. Även om massivt jämställdhetsarbete pågår, så är nittiofem procent av all konst som visas på museer i USA fortfarande gjorda av manliga konstnärer.

Fem procent av kvinnliga.

Det finns ett (1) stormuseum med fokus på kvinnliga konstnärers arbeten: The National Museum of Women in the Arts.

I Sverige finns också ett galleri inriktat på samtidskonst och genusfrågor. Det heter MAN.

Annika Erixån

Fotnot: Utställningen ”Spacetime of one's own” visas på AIR Gallery t o m 22 juli.

Annons
Annons
Annons