Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Ett industriellt dunkande hjärta

+
Läs senare
/

Jag tänker industri, jag tänker rått och nedslitet, ljudande stål och klingande metall, men ändå ett slags skimmer, som lager på lager, spillra över spillra. Som ett industriellt dunkande hjärta.

Jag går in i ”fel” rum först, det rum där om inte tusen så tio utbrutna stycken, blåmärkesstycken, av Stefan Wistrands experimentella saxofonspel ljuder in i Anton Engvalls collageliknande, ofta lika konsekventa som informella måleri. Ett saxofonspel med klaffar och bett och de berömda spottljuden (Ben Webster, pappa!) landar kring ett måleri som låter både toalettpapper och gasbinda komma in.

Wistrand/Engvall pratar om att vara ”tydligt otydlig”, att vara där spilljud möter ateljéspill, att skarvarna ska synas/höras men inte vara där enbart för deras (skarvarnas) skull.
Spott och spill, liksom.
Slumpen förde stycken och målningar samman, i detta rum där jag hör omedelbarhet, någonting före allt brus, och återser den där snygga grådaskigheten. Elle ser jag bruset och hör det gråa?

I nästa rum, alltså egentligen det första, blir ”sänka skepp”-estetiken påtaglig.
I ett repetitivt sjöslag längs kioskväggen låter Anton Engvall oss följa båtformen, havsbottenformen, ubåts- och pilformen.
Han vill testa det blå, säger han, en färg han egentligen inte gillar: När blir den svart och när blir den ett fullständigt mörker?

Den blir mörk, denna blå oälskade, men inget mörker i det noggranna måleriet, det följer den icke unika och icke tillförlitliga icketanken, som väl kan uppstå i allt det blå, och som, ju, i andra änden kan bli något outsägligt vackert...
Men se upp – på andra sidan rummet finns ett alldeles äkta, gäckande ”hus” med asksvart stomme.

Över alltihopa ligger Stefan Wistrands lika repetitiva ljudkonst (”egentligen en rocklåt!” säger han som fortfarande spelar i postpunkbandet Memento Mori) som ett enormt, erigerat ekolod, här pumpas slinga efter slinga ut, stannar kvar i örat, stannar kvar i både öga och öra.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons