Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

I Eigil Thorells färgade värld

+
Läs senare
/
  • Eigil Thorells verkstad står i ett hörn av utställningen, som om någon just gått därifrån.

Det är svårt att få nog av Eigil Thorell.

Inte många konstnärskap skulle klara att ha 131 verk upphängda i ett rum. Men på Sandvikens konsthall hotar aldrig någon övermättnad.

Tvärtom, är stämningen så stark och sammanhållen att nog många besökare kommer att dröja i de världar som Eigil Thorell återger.

Det har sagts att Eigil Thorell (1933-2010) inte tyckte om färg. Men utställningens öppning, i akvarell och rödkrita, får mig att tvivla på påståendet. Genom tonade slöjor lyfter han sina gestalter ut ur papprets ljushet, och frigör en yttre och inre rörelse hos dem. De kommer nästan, men bara nästan, över gränsen, till oss.

Det är möjligen inte lika uppenbart mästerligt som i grafiken, men minst lika hypnotiserande.

Torrnålsgravyrerna löper längs hela det stora rummet och blir, var och en, fönster in i pågående berättelser. Ibland ger titlarna en vägledning, men oftast dras man rakt in i gåtfulla scener. Det är människan bakom maskerna. Det är livet utan teatralitet, som rent, ofta mörkt, drama.

För de flesta är Eigil Thorell intimt förknippad med Sandviken, inte bara på grund av uppväxten, lärarjobbet, hemmet … utan också för att han fångade den ton som går genom många av sandvikenförfattarnas böcker. Det är en livsvärlden bakom strukturerna, det levande utan sin gardering.

”Eigil Thorell fångar människans i detta insiktens ögonblick. Är det då människan verkligen är människa?” skrev en gång poeten Arne Johnsson. Han är den som (hittills) bäst fångat Eigil Thorells konstnärskap. Det är inte alls underligt, för också Arne Johnssons lyrik utforskar ett mörker genomkorsat av sensualism, smärta, tröst och hängivelse.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att PG Thelanders konst ställs ut parallellt med Eigil Thorells (se notis ovan). Särskilt deras 1970-talsgrafik har beröringspunkter. Som tydligast sker det genom motivet med den hopkurade nakna kvinnan som kommer åter och åter hos dem båda. Hos Thelander är hon medveten om konstnärens blick, medan Eigil Thorells kvinna inte för ett ögonblick är vare sig objekt eller modell.

Eigil Thorells konst har ibland kallats svartsynt, men efter att ha tillbringat en lång stund med de 131 motiven undrar jag om det verkligen stämmer.

Snarare handlar det om klarseende.

Sällan framställs människan så lögnlös som hos Eigil Thorell, på Sandviken konsthall, just nu.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons