Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lär mig lämna dig!

/

Det är en sån där titel på hela utställningen, så vacker att jag inte törs fråga något om den även om vi pratar om all möjligt på pressvisningen – de är sådana Hulthén/Johansson, inbjudande, roliga, tänkande.

Annons

Men nej, jag vill bara ha den, titeln, för mig själv, ren, oreflekterad.

Utställningen berättar om gränser – och ett slags upplösning.

Visst har han nåt slags början i det spraymålade, Ramzi? Här har färgen hamnat på två skulpturer som klättrar – upp eller ner? – från takets plattor.

Kuber som inger ett lika poetiskt, nästan astronomiskt, som orubbligt fysiskt intryck, hönsnät som virats likt metalliska navelsträngar – för att hålla fast eller för att lossas? Håligheterna bär dem, hårt lindade, lika tunna som starka. Dessutom är de ”stänkta” stjärnorna på väggen bakom som nytänkta nebulosor, speglar det svarta i sina döva explosioner. Speglar, som om vi faktiskt lärde oss något av söndrandet.

Fyra foton suddar ut och bilder samman. För bak det där nätet, gallret kanske Frida Hulténs väsenslika djurmänniska befunnit sig en gång.

Nu går hon som katten kring het gröt där hon tryckts in i en tevemonitor och hennes cirkel blir snabbt vår egen, aldrig större, aldrig mindre.

Hon fixerar oss stint med blicken, hur hon än vänder sig har hon den fast i oss. Hon smyger, sveper, släpar sin smidighet runt, runt iförd nåt som skulle kunna vara en köttklänning – fast den är virkad! Man blir lätt hypnotiserad.

Jag tänker bindningar, jag tänker länkar och överallt svävar, utan att förta, duon [krig]s tonbild. Det pendlar, men är ändå stilla, hindrar mig från att sätta svartkuberna i svang.

Härifrån kommer säkert mer att hämtas, tänker jag, frågar jag:

– Fortsättningen har redan hänt, säger Frida.

Annons
Annons
Annons