Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livsnödvändigt se mörkret!

/

Mörkret kommer alltid ifatt oss. I mörkret härbärgeras det som trängts ut ur den officiella självbilden. Att kunna se det blir till slut livsnödvändigt, att inte förmå leder till förtvining, i förlängningen hotar katastrof.

Annons

Mörkerseendets konst lyfts nu fram på flera håll, motbilder till plattityden om det nordiska som ljusdränkt, funktionellt, rätlinjigt och hygieniskt. I Kristinehamns konstmuseum pågår utställningen Nordic Darkness, i höst visar Liljevalchs konsthall utställningen Helvete, måleribaserade båda.

Gävle Konstcentrum tar ett annat grepp och ger plats åt unga samtidskonstnärer med ett personligt förhållande till musikgenren black metal. Inget analytiskt utifrån-blickande alltså, utan konst av initierat slag, utifrån den andra våg av black metal som uppstod i Norge på 90-talet. Norsk black metal har orsakat moralpanik på grund av en del våldsamma händelser, men bortom paniken förs tankarna till ett mörkt, inte mindre våldsamt förflutet, till kollektiva minnen av pestens härjningar, stark kyrklig övermakt och Andra världskrigets ockupation.

Mörkret bejakas i en längtan efter frigörande urkraft och destruktionens extas. Paralleller till nynazism finns i en vurm för asatrons symboler, men betyder inte automatiskt lika med. En ung källa talar om stark individualism och lika stark respekt inom en mångfald ibland motsägelsefulla uttryck. Liksom black metal kan ses som en reaktion på ett skenheligt samhälle, menar curatorerna Carl Bergström och Joakim Forsgren att black metal-influenserna i konsten kan ses som en reaktion mot ett alltför snävt konstklimat, en öppning mot expressionismen. Black metal är alltså en estetiskt medveten, kompromisslös och långt utanför de egna gränserna stilbildande rörelse som klär sig i tung, dyster musik, liksminkade ansikten, satanism, naturmystik och fornnordisk mytologi. En fängelsedom för kyrkbränningar och mord gjorde förgrundsmannen Varg Vikenes ökänd, hans enmansprojekt Burzums skiva Hvis lyset tar oss från 1994 har gett utställningen namn. Lämpligt nog sammanfaller utställningen med hårdrocksfestivalen Getaway, där band som norska black metal-legenderna Immortal spelar.

Pressvisningen är lika med byggröra och kaos. I entrén står en monter med äkta artefakter, grafiskt skarpa skivomslag med loggor i gotisk stil. Där syns originalflyern från Burzums första skiva och CD:n som gett utställningen namn, med omslag av norske sagomålaren Teodor Kittelsen. Flera mindre rum har byggts i hallen, innanför en vägg där konstnärerna hängt av sig delar av sina verk. Första rummet är Petr Davydtchenkos med teman som självspäkning och rening i video, foto och objekt. Mot tuschstänkt vägg en videoskärm där en symboliskt blödande man släpar ett stort Mayhem-smycke i snö, en grafiskt vacker Golgatavandring. På en större skärm brinner en byggnad, som enligt Petr Davydtchenko ska likna både kyrka och fabrik, maktens manifestationer. Elden rasar, mäktig, vacker. Lite av pyromanens upphetsning ska vi känna.

I öppningen till nästa rum hänger en bit söndersparkad vägg, det är Viktor Rosdahls verk, mörka sprickor i det vita. Han har gjort en stor målning på plats, motivet har han jobbat med länge, inspirerad av en holländsk 1500-talsmålning föreställande en tortyrscen. Två personer driver en maskin som drar ut offrets tarmar, det myllrar och virvlar. Bödlarnas ansikten är märkligt mänskliga, veka och längtande, varken onda eller kalla. Så är de gestaltade också i originalmålningen, vilket fascinerat Victor, motivet återkommer i flera verk. En annan bild är tecknad på en fritt hängande, fritt formad plexiglasskiva. En man med huvud dolt i virrvarr vandrar i organiskt myllrande natur. Det handlar om längtan efter extraordinära verklighetsupplevelser, utan droger, en ofta missförstådd längtan. Victor talar om en kamp mot det rena, rätlinjiga och minimalistiska som breder ut sig överallt, inom design, arkitektur, politik, ända in i mellanmänskliga relationer. När något breder ut sig trycks annat tillbaka. När ribban för hur man får vara snävas till hamnar allt fler utanför. I verkstan fler ännu inte hängda verk, myllrande, förtätade, fulla av metalmusikens frenesi. En stor teckning skildrar den mörka tonårsvärld där musiken blev kanal för verkligt upplevt hat och våld. Viktor Rosdahls verk är utställningens mest personliga och berör mig djupt.

I nästa rum visas filmen The Giantz of Yore av Daughters of Valhalla. De arbetar med fornnordiska motiv, här Völvans spådom ur Eddan. Konstnärerna, som groteskt liksminkade fornnordiska jättar i fårskinnspälsar (äkta från Andra världskriget), vandrar i solig vinterskog, slåss, blöder, gräver upp en långhårig skalle, smaskar på ben, dricker. Burzums låt Balferd Balders från skivan Daudi Baldur (inspelad under fängelsetiden) är filmens suggestivt avskalade soundtrack. Döttrarnas andra verk finns utomhus, på ön nedanför kraftverket, ett vakttorn vars tjärdoft känns lång väg. Det är vakttornet där Heimdall vaktar gränsen mellan gudarnas Asgård och människornas Midgård, men liknar också verkliga gränstorn, som de vid EU:s yttre gränser. Ännu en motbild till den förljugna nationalistiska mytbild vi ständigt har anledning att ifrågasätta. Våga mörkret, gå och se!

Camilla Dal

PS. Den som är nyfiken på musiken kan söka på gruppnamn som Burzum, Mayhem, Immortal och Darkthrone på Youtube och Spotify. På wikipedia finns en utförlig artikel om black metal.

Annons
Annons
Annons