Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Namnkonst inspirerad av Beyoncé

/

KONST: Kristian Ekenberg ser Jonas Westlund och Ann-Catrin Olssons gemensamma utställning på Kulturkiosken i Gävle.

Annons

Minns du Destiny's Childs gamla hit ”Say my name”?

Hm, Destiny's Child, vilka var de nu, ja, just det, gruppen som Beyoncé slog igenom med. I dag är Beyoncé ett större namn än gruppen Destiny's Child. Kan det bero på att vi har lättare att relatera till ett egennamn, i synnerhet ett sådant som står ut som Beyoncés?

Vad som ligger i ett namn är en underström i Jonas Westlund och Ann-Catrin Olssons gemensamma utställning på Kulturkiosken i Gävle. Utställningens titel kommer från den refererade låten.

Jonas Westlund är bekant sedan tidigare i Gästriklands konstkretsar, även om han nu bott några år i Umeå där han har studerat vid konsthögskolan. Där har också Ann-Catrin Olsson från Färila gått.

Läs mer: Hitta alla artiklar från GD Kultur här

Läs mer: Missa inte det senaste – följ GD Kultur på Facebook

Hon var inte helt övertygad om att de hade gemensamma punkter att fästa en utställning på, och nog kräver det att höra konstnärernas förklaring till hur verken korresponderar för att man ska förstå det.

Utställningen är lågmäld, ändå högljudd. Det sistnämnda står ”Arkiv X”-hjältarna Mulder och Scully för. Jonas Westlund har klippt ut sekvenser ur tv-seriens första nio säsonger där huvudpersonerna säger/skriker varandras namn. Från monitorer i varsin sida av lokalen ropar de två åt varandra, utan att nå fram.

Den som följt tv-serien känner till deras attraktion som inte riktigt får till det. Installationen blir en bild inte bara av svårigheten i kärlekens kommunikation utan i kommunikation över huvud taget. Ju längre man står och hör dem skrika varandras namn, desto mer desperat låter det. Namnen låter till slut som en besvärjelse.

Ann-Catrin Olsson har gett egennamn som ”Eva” och ”Joan” till sina textilverk. Hon refererar till kommersiella företags tendens att ge namn till sina produkter, med Ikeas Billy som praktexempel. En oundviklig fråga när man möter Ann-Catrin Olssons kvinnor är om konsten skulle bli mer populär om den anammade Ikea-strategier.

Hon har hämtat mottot från Monika Fagerholms roman ”Diva”: ”Sanningen är en filt som man sveper om sig när man fryser.”

Implicit i all textilkonst finns synen på det kvinnliga skapandet, som historiskt har nedvärderats, och kanske är det så att jag avslöjar min manliga blick när jag väljer ut det av hennes verk som inte består av mjukt tyg utan av hård aluminiumplåt. Den knycklade plåten har dock textila kvaliteter och jag fascineras av hur ytan förändras när man rör sig kring den, när ljuset får formerna att förändras som havsytans vågor.

När jag återvänder från utställningen, väntar ett av dessa mejl från en PR-människa jag inte känner som vill uppmärksamma mig på något i hopp om några rader i tidningen. ”Hej Kristian!” Jag hör ekot av desperationen i Mulder och Scullys röster.

Annons
Annons
Annons