Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Nu smeker den stora färgskrällen vår blick

+
Läs senare
/

Den stora färgskrällen på Liljevalchs i Stockholm är snart över. När Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström plockats, trots att den förlängts fem dagar ner från väggarna väntar gråa oxveckor, kanske dolda i vita vidder. Sen blir det vår igen förstås när Vårsalongen kör i gång redan 30 januari.

Så skynda er att ta del av färgskrällen på Liljevalchs, vill jag utropa. Hinner ni inte finns det nya, fina böcker att försjunka i. Där speglas främst Sigrid Hjerténs och Isaac Grünewalds insatser och det är Anders Wahlgren som fört pennan.

Det har han gjort även i katalogen med signalrött omslag till ”Den stora färgskrällen”. Han är också utställningskommissarie och rätt man i båda rollerna; kan allt om den tidiga modernismen i Sverige. Har skrivit förr om dess portalfigurer och 2005 kom den uppmärksammade filmen ”Sigrid & Isaac”.

I dessa står man nästan bokstavligt vid seklets källor, anar Matisses närvaro, känner atmosfären av en ny vår efter första världskrigets mörker. Anders Wahlgren har haft tillgång till Sigrid Hjerténs och Isaac Grünewalds omfattande brevväxling och ett omfattande unikt bildmaterial. Foton som aldrig tidigare visats i boken med samma namn som filmen kommer man de två mycket nära, med deras gemensamma livshistoria som skulle sluta så tragiskt.

Själva utställningen är också ett stycke nutidshistoria, eller säg modern konsthistoria. Som unga begav sig de två 1909 till Paris och Henri Matisses målarskola. År när modernister från snart sagt hela världen samlades i Konstens huvudstad och ismerna frodades, växte och delades eller bara försvann.

Motstånd väckte de två när de kom hem och omsatte sina nya ideal i praktiskt måleri. Den moderna konsten ansågs ”obegriplig” och det var så mycket lättare att häckla pionjärerna som en var kvinna och den andre jude. Antisemitismen var stark, feminismen hade inte vunnit insteg i salongerna.

De levde både i Stockholm – ofta med utsikt över Slussen, eller Stadsgården från ateljéerna – och Paris. De brevväxlade ständigt. Sigrid var en orolig själ och kom att utveckla en psykisk sjukdom som stängde hennes själ inne i mörker. Isaac i sin tur var en ledarfigur, färgstark, inte bara i sin konst, och provocerande. Och de stod båda för något nytt.

De kände detta själva, ville erövra konstscenen. Liljevalchs var en ny konsthall redo för de nya signalerna.

1918 ställde Sigrid och Isaac ut tillsammans med Leander Engström – för alltså 90 år sedan.

Och nog blev det en färgskräll! Bort med det snusbruna, farväl till naturalismens landskapsmåleri, de lite trötta gesterna. Här var det fyr och flamma.

Det var fräckt och utmanande. Klarrött och knallblått. Gult som om solen själv sänt sina strålar. Pistagegrönt som ville man äta färgen.

Skrällen var nog också det egentliga startskottet för det moderna måleriets genombrott på en bredare front i Sverige.

Med modernismen kom också individualismen. Vi fick det personliga, icke representativa måleriet. Kanske var det till och med den nästan hänsynslösa subjektiviteten som retade många. Vårt land var väl inte riktigt berett på den, inte moget för.

Nu är inte ”Den stora färgskrällen” någon kopia av 1918 års utställning. Då hängde tavlorna tätt i långa led och rader. Årets utställning är mer sparsmakad och fungerar väl som ett slags påminnelse om den förra; speglar sålunda ett viktigt skede i vår konsthistoria.

Men den är så mycket mer. De konstverk som hänger här finns i sin egen rätt. Och när man ser de olika konstnärstemperamenten är det påfallande hur skicklig Sigrid Hjertén var. Tidigare har hon fått stå tillbaka en smula för den mer bullrande Grünewald. Här syns de mer jämbördiga.

Den lite stiliserat elegante Leander Engström, med sin personligt lätt dekorativa stil – hur ofta inte det där gröna! – kompletterar fint Isaac och Sigrid.

Jo, det är sannerligen en färgskräll. Bild efter bild tycks skrika ut: Här är jag, se mig! Tyck om mig! Bli arg! Men reagera!

Nu, blir vi ju inte arga – som Albert Engström blev i en ökänd, förlöjligande recension där han gick hårt åt Sigrid Hjertén.

Nu intar trion en tätplats i vår moderna konsthistoria. Nu ser vi ett arv från de stora. Nu ser vi en kontinuitet, mer än ett brott.

Förnämlig, lysande konst är det vi ser framför allt. I dag smeker skrällen vår blick.

 

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons