Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Packad och klar för New York

/
  • Gävlekonstnären Annika Erixån ska ställa ut i New York.
  • 75 kvinnor finns i lika många boxar, alla är de Annika Erixåns förebilder och varje box kan adopteras och på så sätt stöttar man kvinnojouren Blåklockan i Gävle. I en bok skriver ”föräldern” sitt namn.
  • Annika Erixåns pappa tillverkade presentkartonger och Annika Erixån har numrerat 75 av dem på              utsidan och porträtterat en kvinnlig förebild på insidan. En vepa ska förklara för ­besökarna på AIR Gallery i New York att de kan adoptera en bokx och stötta kvinnojouren Blåklockan.
  • Det behövs en förklaring tillboxarna, och vart pengarna går.
  • Gävlekonstnären Annika Erixån ska ställa ut i New York.
  • Box. 75.75 askar med 75 kvinnoportätt.

Gävlekonstnären Annika Erixån har packat. På onsdag drar hon och hennes kvinnliga förebilder till New York för en separatutställning på AIR Gallery i Brooklyn. Vi hälsade på i ateljén i Hemlingby innan avfärd.

Annons

En hel del av kvinnorna fanns med redan i vintras när Annika Erixån ställde ut på Hälsinglands museum. Men nu är de ännu fler.

– Man blir tokig till slut och vill ha med alla tjejer. Och man inser hur många de är och hur stor påverkan de faktiskt har, säger Annika Erixån.

Hon har målat dem med svart bläck och alla är vända bortåt – Marlene Dumas, favoritkonstnären, Sara Lidman, Ines på kryddfabriken som betydde så mycket för Annika Erixån när hon jobbade där... Kvinna efter kvinna målade så att de går framför Annika Erixån, framför oss alla.

Bilderna ligger i en hög på ett bord och därunder ligger de igen, fast i annan form.

– Min pappa gör presentkartonger, och nu har vi gjort 75 boxar, såhär, säger Annika Erixån och tar fram en vit kartongbit med ett kvinnoporträtt på insidan, och viker ihop det till en ask, numrerad på utsidan.

– Det kommer att bli en ansenlig hög. Vi får ägna första veckan åt att vika kartonger, de är lite knepiga att få ihop, säger hon med ett skratt.

Inspirationen kommer från Virginia Woolf (förstås också avbildad) och hennes ”Ett eget rum” och varje kartong blir till just det – ett eget rum. Utställningsbesökarna kommer att kunna adoptera sin egen lilla box. Annika Erixån har gjort en bok där varje ask finns på bild och där den som väljer att stötta projektet kan skriva sitt namn.

Pengarna går till kvinnojouren Blåklockan i Gävle – jo, än en gång det egna rummet.

– Jag har pratat med kvinnojouren om att göra nånting ihop med dem, men det får bli nästa projekt. De gör ett fantastiskt arbete där och jag vill gärna stödja det.

Vad säger de om att

det här projektet då?

– Jag berättade det för ordföranden Inger Siksjö, och hon blev rörd.

Annika Erixån visar en vepa med en förklaring till Box 75-projektet – ”förstår man när man läser det här?” – och berättar att amerikanerna har blivit lite förvånade över att det finns ”womens shelter” i Sverige, typ ”ni har det ju så bra”.

Utställningen blir ett sätt att berätta om att det inte alltid är så.

Annika Erixån visar fler kvinnor, i färg, som ska en efter en projiceras i ett bildspel, med musik till.

– Jag sjunger nånting till varje bild, det handlar om barn som möter världen, säger hon och förklarar att hon tänker att kontrasten kommer att bli fin, med allt det svartvita i galleriet och så projektionen i färg.

Några skulpturer kommer också med, det är i alla fall tanken, om de går att packa klokt.

– Jag höll på med koner ett tag, när jag inte höll på med tjejerna, och läste just då om Einstein och relativitetsteorin och förstod att det är som två koner som man illustrerar rum-tiden, förklarar Annika Erixån och liksom lyser av sammanträffandet.

”Spacetime of ones own” kallar hon det och Annika Erixån tänker att hennes koner och hennes kvinnoporträtt visar att alla kvinnor som funnits och alla kvinnor som kommer att finnas finns i oss nu.

AIR Gallery är USA:s första icke-kommersiella galleri och har varit igång sedan 1973. Det är kvinnor som driver det, och de har ett uttalat syfte att hjälpa fram yngre konstnärer.

– I USA är det fortfarande rätt så mansdominerat, säger Annika Erixån och förklarar att den här utställningen är lite av en dröm som går i uppfyllelse – hon och AIR:s Daria Dorosh träffades redan 2004 och deras samarbete har redan lett till att Dorosh och hennes kolleger ställt ut i Sandvikens konsthall 2011, liksom en samlingsutställning med konstnärer knutna till länet på AIR sommaren 2010.

Nu fick hon ett bidrag från Oscar Flensburgs fond och kunde på så sätt få ihop pengarna som det kostar att åka och skicka grejer fram och tillbaka över Atlanten.

Flyget går på nu på onsdag, och sedan vidtar ett intensivt arbete på plats i Brooklyn för att få till allting. 27 juni-22 juli pågår utställningen.

– Jag hoppas att jag får adoptera bort alla boxar, säger Annika Erixån.

Annons
Annons
Annons