Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Peter och energin

/

Han har en bakgrund som musiker, har fuskat som skådespelare men nådde till slut fram till bildkonsten och visade en svart, skulptural Peep-showinstallation på Konstskolans slututställning. Nu överraskar Hoforsfödde Peter Endahl med att ta ett steg tillbaka, in i traditionen igen, med sitt mogna måleri på Konstifik i Sandviken.

Annons

Vägen till Peter Endahls konst går genom musiken.

Maskinerna den spelas på – eller allt det som sätter igång dem. Han med sitt förflutna i Hoforspunkkultbandet Tykoz bravader, Gävlebandet Magic Mushrooms och senast i Dieselkopf.

Då kallar han förstås sin första separata utställning för ”Kraftwerke”.

En vältrande räcka noiseiga industriband letar sig genast väg genom öronen men i Peter Endahls måleri tonas brölet ner, i stället tittar han mot industrialismens dunkande hjärta: De förzinkade tornen.

Nu – efter tre år på Konstskolan i Gävle och med en bildlärarutbildning i grunden – har han gått från volymen i de objekt han visade på slututställningen på Konstcentrum till den samma i måleriet, lyft in den dunkla verkligheten, metallkonstruktion på metallkonstruktion med dessa förrädiskt sköra vajrar, i duken – men låtit dem elektrifieras.

Egentligen är det porträtt, tänker jag. Längs väggarna ett myller av alldeles igenkännbara liksom förvandlade kraftverk, bild på bild av magnifika hållare till den självlysande, osynliga kraft som forsar genom trådar och linjer. Som en riktig konstruktivist drar han upp det rätvinklade, fångar vissa detaljer endast i ögonvrån, lägger ner själen i andra. Kraftledningar och ställverk stora som jättar, vilka man blir sjuk av gå nära, i alla fall bo intill.

Men de är ju så konstigt vackra, gigantiska och skira på samma gång. Peter Endahl har – liksom Sandvikenkonstnären Christina Wannberg, som kanaliserat dem i grafiken – fotat dem gång på gång, förlagor som ibland knutits till platsen (Valboslätten och Årsta). Ibland gett sig rakt ut i fältet för att komma nära ändå, blivit vän med dess många montörer som lovat skicka några... isolatorer! I konstnärens öga är de funktionella med en mycket speciell form. Det finns en fin detaljbild här.

Ur mörkret briljerar han i teknik, överraskar oss — och de förzinkade. Visste de om sin vackerhet redan?

Intill tornen och dess stundtals trasslande ledningar visas ett par filmiska bilder, ”de Weg”, stor som en kyrkogård, och en elektrifierad streckgubbe med sitt ursprung i Tarkovskijs ”Solaris”. Människa står skrivet på ryska under den fjättrade, rörande mänskliga gestalten.

Frågan är om intressantare – och mer med 60-talsinredningen krockande – utställning visats här. Konstnären? Han håller svärtan vid liv, kliver in i nästa måleri, en lokal dystopi som ställs ut på Majoo i höst. Bådar gott.

Annons
Annons
Annons