Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Retad upprepning

/

Jo, det är lite för mörkt vintertid i Umeå, det medger han, Jonas Westlund som nyss börjat sin andra termin på Konsthögskolan där.

Annons

Detta mäktiga mörker märks dock inte i hans nya verk på nyöppnade Galleri Galaxen. I ett första möte finns här en jublande målerisk kvalitet över de blippande monitorerna, färger som nära bländar betraktaren som trodde att 8mm-filmer bleknade med tiden.

Sju snyggt staplade bildskärmar i Galaxens blekgula ljus, de olika formaten gör sig, det känns nytt fast det alls inte är det. Men materialet är ganska nyvunnet för Jonas, ämnet verkar han stött och blött även om släktsagan endast anas, hårt skruvad i de uppklippa, urklippta sekvenser som blir till själva upprepningen, retningens påbjudna omtagning: I ena hörnet en man som studsar en märkligt hängande dekorativ (?) boll med ansiktet (!), i mitten en annan man förlorad bland högväxta exotiska blommor, i ena hörnet en mormor som från balkongen leende skakar den röda plastmattan gång på gång, där under bollmannen igen som groovar loss i gillestugan. Det är omöjligt att stå emot dem! Alla är de på g, på väg, genomgångna. Filmens repetitiva rutor ligger nära, teaterns genomdrag, poesins omtagning. Så får jag för mig att de övar, repeterar snurrar och piruetter, nedstigningar och hoppsahopp, luktböjar och nässtudsar. De är sköna att se.

Och här skrattar jag äntligen, först rannsakande – ”been there, done that” – men sen lite motvilligt när monitorernas matta plast plötsligt står som sorgkanter kring det som är någons vardag. Tvångstankar och tvångshandlingar ramar den Westlundska upprepning som han säkert kommer ta längre.

”När kameran kommer in i rummet så försvinner verkligheten”, mässar Jonas Westlund,regissören. ”Är det Goddard?”.

Vet inte, men bra, tänkvärt. Som det här.

Fotnot: Nyinvigning av Galaxen och vernissage på i dag, kl 18-20.

Annons
Annons
Annons