Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tomrummens betydelse på Moderna

/
  • Utan titel (Heimat), från serien Sverige/Schweden, (1993).
  • Duck & Cover, skulptur i aluminium, skumgummi, strumpbyxor, strechbyxor, (1999). Skulpturen Duck and Cover har hämtat sin titel från de informationsfilmer som skulle lära barn att skydda sig vid atombombsanfall. I bakgrunden Utan titel (Heimat).
  • Duck & Cover, skulptur i aluminium, skumgummi, strumpbyxor, strechbyxor, (1999)
  • Utan titel (Herrarna i hagen), från serien Sverige/Schweden, (1993).

På Moderna museet i Stockholm visas just nju Maria Miesenbergers förbryllande bilder.

Annons

Maria Miesenbergers bildsvit Sverige/Schweden har förbryllat och gett upphov till otaliga tolkningar genom åren. Övermålade, frilagda människofigurer i suddiga landskap. Varför har hon målat över sina släktfoton? Vilka var dom? Kanske har du sett bilderna förut och känt igen dina egna barndomsmiljöer? Egendomligt främmande och ändå på något sätt familjära.

I en radiointervju har Maria Miesenberger berättat hur serien uppkom av en slump. Hon ville göra screentryck av viktiga platser från uppväxten. Men alla landskap i familjealbumet skymdes av människor. När hon målade över dem för att få syn på bakgrunden, förstod hon att hon hittat fram till något annat. Något högst väsentligt.

Under 18 år har hon sedan bearbetat pappans gamla foton. Pappans uppväxt i Österrike under andra världskriget med uttalade och inkapslade krigsminnen, blev Marias arv. Själv uppvuxen i Sverige, äger hon barndomssommar i bägge länderna, dubbla lojaliteter. Så som många av vår tids första och andra generationens krigsbarn måste hon konstruera sin identitet av motsägelser och berättelser. Överbryggande språk, exil och utanförskap. Uppfinna sina historiska rötter, krama minnen ur ett tyst familjealbum.

Just nu visas några av bilderna i Sverige/Sweden på Moderna Museet med anledning av Lars Noréns essäbok "Poros". ”Det är det vi inte ser som visar oss det vi vet”. Norén trevar efter en mening med tomrummen i Miesenbergers foton. Norén beskriver dem som ”olämnbara”. Han låter sig fångas in av paradoxen i att det mest anonyma skapar den kraftfullaste autenciteten. Att sanningen tycks skarpare, ju mer frånvarande det specifika är.

Hur kommer det sig att frånvaron av verklighet skärper vår närvarokänsla? Hur kan paradoxer kasta ljus över livets gåta? Norén svarar med att det är inte avstånden som skiljer oss åt, utan mellanrummen som förenar oss, ”Det är uppenbart att den som döljer blottar”.

Utan titel (Herrarna i hagen), från serien Sverige/Schweden, (1993)

foto: Moderna Museet © Maria Miesenberger/BUS 2014

Annons
Annons
Annons