Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Tryggt och etablerat Avesta Art

/

Ett stycke tid kallas årets 20-årsjubilerande Avesta Art-utställning – en titel som är så bred att den kan rymma såväl bärbar papperskonst som oljemåleri och ljudkomposition med forsens brus.

Tidsaspekten som man vill lyfta fram i årets tema har dels att göra med just de gångna tjugo åren, dels med byggnaden som minne från industrialismens storhetstid i trakten och därtill har man plussat på med ett tidstema för konsten. Tiden är något som konstnärer har arbetat med under alla tider – vanitas- och förgängelsemotiven var vanliga under 1600-talets barockkonst, ”Minns att du ska dö”, en konkret påminnelse om tidens gång. Claude Monets målningar av höstackar under olika ljusförhållanden visade tidens gång under dygnet och årstiden. Samtida konstnärer arbetar ofta med processen och hur den är medskapande i framställningen av konstverket. Programförklaringen i årets utställning, Ett stycke tid, är så rymlig och publiktillvänd att alla årets konstnärer utan större problem kan omfattas, men också utan att göra någon riktig fördjupning i temat och frågeställningen.

I år deltar 17 konstnärer, varav fyra har medverkat tidigare. Sedan förra året finns konstverket Glänta kvar; den stora metallblänkande orgeln som uppenbaras nästan som ett norrsken i mörkret har i år byggts ut med en pratfunktion. Du kan tala med orgeln genom en mikrofon och den svarar, till exempel: Det finns saker man måste vara orgel för att inte förstå. Orgeln är en i positiv mening galen och grandios skapelse, konsekvent genomförd och iögonenfallande.

Anna Anders deltog år 2000 med verket Shower, ett av de första videoverken i Avesta Art. Vi ser fyra halvtransparenta draperier, kanske som bås i tvättrummet i ett badhus, bakom vilka människor duschar och tvättar sig, till synes omedvetna om att vara betraktade. Installationen funkar bra, det är en fin skala i konstverket med människor som är lika stora som jag som står utanför. Formen är, som det heter, kongenial med innehållet – konkret och samtidigt poetisk. Intressant också att tänka sig hur den digitala tekniken har utvecklats sedan de femton år då installationen visades först, nu är den troligen både mera ljusstark och exakt jämfört med då när källan var ett VHS-videoband.

I Entréplanet är Bea Szenfelds bärbara pappersplagg utställda, visade på svarta dockor som på en catwalk. Hantverket är oerhört precist avvägt och noggrant genomfört; varje detalj är handgjord och materialen är utsökta i de fina valörerna av vitt och ljust grått. Det ser både tungt och lätt ut och har en oberörbar kroppslighet som är på samma gång skrämmande och tilldragande.

På översta våningen, mellan fönstren bemålade med krackelerad svart färg, visar Lovisa Ringborg förföriska vackra fotografier, mjuka och samtidigt hårda med oerhört detaljskärpa. Med grunden i drömmar och det undermedvetna gestaltar hon med oklanderlig teknik scener och tillstånd, som visar natur, landskap, hav, människogestalter, i gåtfulla sammanhang. Fotografiernas spegelblanka ytor erbjuder betraktaren att se sig själv återspeglas eller stötas bort.

Victor Marx flera meter höga Trädet är ett av detta års relativt fåtaliga konstverk som mera direkt kommenterar aktuella klimathot och människans påverkan på miljön. På en plastdunk liggande i sanden vid trädets rötter finns konceptet skrivet med tuschpenna – i en dyster framtid när naturen är död konstruerar två konstnärer ett träd av plankorna från ett skjul. Vi förstår att framtidens människor inte längre vet vad ett träd är, att de knappast kan tänka sig lövverkets prassel och vindens sus genom att betrakta de hängande fyrkantiga plexiglasbitarna som här får symbolisera trädkronan. Enstaka reflexer glittrar mot martinugnssalens väggar. Det här är ett smart konstverk som fungerar både som konstnärlig idé och form och som politisk kommentar och med referenser till antik filosofi och estetisk teori.

Sedan 2010 har utställningen genomförts varje år, mot tidigare vartannat, och det ställer större krav på genomtänkt idé och konstnärlig linje. Visionerna är storslagna och ambitionen är att etableras som en nationell konstnärlig knutpunkt. Stödet från Landstinget har ökat och man framhåller även Avesta Art i den regionala kultursamverkansmodellen. Det är resultat av skickligt lobbyarbete från både Avesta kommun och länet gentemot staten. Turism och kultur är numera i hög grad sammanflätade, den ena får draghjälp av den andra i det upplevelseföretagandets ekonomi.

Så, nu har Avesta Art funnits i två decennier, man kan nog säga att det är en institution vid det här laget – i meningen att det är en inrättning som har bekräftats samhället och dess skilda aktörer. Nu är frågan vad man gör med institutionen. Hur länge till kan man använda det scenograferade mörklagda rummet på samma sätt som idag och de gångna åren? Det kan verka lite enkelt att upprepa konceptet år ut och år in med konstverk som mer eller mindre, ibland genom tillfälligheter, anknyter till miljön, eller snarare till just det scenograferade ljussatta rummet. Varför inte visa upp hela rummet i ljus nästa gång?

Till sist finns Lovisa Ringborgs verk med den lilla förundrade apan, klädd i blå tvådelad fritidsoverall, kvar i mitt minne. Han står i sanden och ser på det stora fotografiet, taget nån gång i början av 1900-talet, av arbetarna i järnverket – med ett outgrundligt ansiktsuttryck blir han vår ställföreträdande betraktare. Vad är det här egentligen? Vilka var de? Vad gör jag här?

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons