Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

TV: Konsten, staden och rummet

/
  • Spännare kallar Sanna Marander sin blå rullgardin. Spännaren är inspirerad av Agnes von Krusenstjernas roman ”Den blå rullgardinen” från 1930. En blå rullgardin kommer under utställningsperioden att sättas upp i Krusenstjernahuset på Engelbrektsgatan 2.
  • Hur manifesteras minnet av Tjernobyl i Gävle?Carl Fredrik Hellström har gjort en dröminstallation som han vill placera på en ö i Gavleån.
  • Anne-Liis Kogan har arbetat med vävande kurdiska kvinnor i Gävle. Hennes verk vill diskutera hur  människor förblivit ”osynliga” i Gävle, trots att de levt här i mer än 30 år.
  • Konstnären Sofia Hultin på järnvägsstationen.
  • Erla Silfá Thorgrímsdottír har gjort en ny gästrikedräkt, inspirerad av mao­kostymen. De nya arbetskläderna förhåller sig till bygdedräkten men öppnar för identitens växlingar.
  • Johanna Adebäck har gjort kartor över Gävlefakta vi vanligen bortser från. Hennes kartverktyg öppnar för en mängd alternativa stadsvandringar in i ett Gävle du inte visste fanns.
  • Viktoria Kindstrands konstverk reflekterar över om hur samhället tvingar människor att anpassa sig till rådande normer. Platsen hon utgår från är ett hörn av Nordost.
  • Bobi Printz annonspelare av aluminium är inte tänkt att bära någon reklam, utan är en hänvisning till Joe Hills öde och hans behov av att undkomma omvärlden. Joe Hill övervakades i perioder av privatdetektiver.
  • Ett sönderslaget skolmöblemang. En del av Viktoria Kindstrands konstverk.

Offentlig konst behöver inte vara detsamma som skulpturer.

I dag öppnar Konstcentrum sin utställning om en annan sorts konst i det offentliga rummet i Gävle.

Vad sägs om en mängd blå rullgardiner i Gävle­husens fönster? Eller en sönderslagen stol på Nordost?

Eller en tom, helt blank reklampelare mitt i Gävle, som vi får hjälpas åt att skydda från köpbudskap?

Annons

Det är 13 masterstudenter från Konstfack i Stockholm som utforskat Gävle och nu ger förslag på ny, offentlig konst i staden.

Att de valt Gävle är ingen slump, menar Magnus Bärtås, professor på Konstfack. Gävle har en unikt hög nivå på sin offentliga konst, mycket tack vara GDJ-fondens konsekventa arbete. I dag tar också Konstcentrum ett särskilt ansvar för att fördjupa diskussionen om staden som offentligt rum.

– I Gävle pågår ett samtal kring offentlig konst som lockade oss, säger Magnus Bärtås. Studenterna har försökt tänka utopiskt.

Gemensamt för utopierna är att de vill få oss, som betraktar, att reflektera kring den öppna platsens laddningar. Carl Fredrik Hellström har tagit fasta på Tjernobylolyckan och skapat en framdrömd giftdrickare. Från en ö i Gavleån drar sällsamma, kortlivade plantor till sig radioaktivitet. Hellströms osannolika växter är naturens martyrer som offrar sig för att rena jorden. Verket påminner på ett brutalt vis om att Tjernobylkatastrofen faktiskt inte är tydligt offentligt uppmärksammad någonstans i Gävle.

Ett annat färdigt verk är Sanna Maranders ”spännare”. Med mörkläggningsgardiner, inspirerade av Agnes von Krusenstjernas bok ”Den blå rullgardinen” från 1930, pejlar hon in relationen mellan privat och offentligt och den ständigt pågående förhandling dem emellan. Ute/inne, synligt/osynligt, bostad/gata ... I ljuset av den blå rullgardinen blir det uppenbart hur det ena förutsätter det andra.

Viktoria Kindstrand har valt en plats där olika sorters energier krockar: en gränd där Nordost möter stenstaden. I sitt projekt tar hon upp den omdiskuterade så kallade DSM-manualen. Det är en handbok för psykiatrin, som består av checklistor för mentala avvikelser. På vilken plats upphör Gävles sociala skyddsnät? Vem är ”normal” och vem inte? Vem är anpassad och vem inte? Den konkreta delen av verket är ett sönderslaget skolmöblemang, men konstverket fortsätter bort från spillrorna, in i politiskt högpotenta diskussioner om gemensamhet och uteslutning.

Flera av förslagen är omogna, som skisser, eller snarare upptåg, som har svårt att överleva utan den skyddande himmel som Konstcentrum och Konstfack-sammanhanget håller upp.

Uppdraget avslöjar också på ett obarmhärtigt vis de självbilder deltagarna bär på och vilken konstnärsroll de tillmäter sig själva. Det blir ibland alldels för litet utrymme kvar för betraktarens egen reflektion och tolkning. Stundtals blottas en trist auktoritär hållning till det rum vi gemensamt delar och förvaltar. Sofia Hultins performance ”Hej då Gävle” består av en rad anledningar till att flytta från staden, utbasunerade via megafon från olika platser. Verket är sannolikt tänkt som en djärv motbild till turistbroschyrerna, men landar som en pubertal variant av den redan söndertröskade Gävleandan. Dålig research leder aldrig till bra konst.

Det är väl värt besväret att ta sig till Konstcentrum och vandra bland de olika utsagorna om makt, frihet, och delaktighet i Gävle. Här finns charm, provokationer, med- och motbilder. På många vis lyckas Konstfack och Konstcentrum med sitt uppdrag – att få oss att se en välkänd miljö på ett nytt sätt.

Ibland ger de oss till och med en hisnande glimt av en helt annan ordning.

Annons
Annons
Annons