Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Vem beskriver verkligheten för oss?

/

Kan 25-årsdagen av Tjernobylolyckan vara annat än en sorgedag? Jag bodde inte i Gävle då, men familj och släkt bodde här och i Ångermanland, de platser i Sverige där nerfallet blev störst.

Vår dotter föddes bara några dagar efteråt och mitt eget starkast minne är hur jag stod framför TV:n på BB i Huddinge Sjukhus och tittade på de ärtigt färgglada nerfallskartorna, hur det stod still i mitt huvud.

Långt senare har jag gjort virtuella resor till den övergivna staden Pripjat och dess romantiskt flagnade, giftiga skönhet. Allt kommer tillbaka framför Lina Selanders videoverk Anteroom of the Real, ett beställningsverk av Länskultur Gävleborg som fått sin plats i Gävle Stadsbiblioteks EU-avdelning.

I det helt tysta verket bläddrar ett par händer genom bilder med anknytning till Tjernobylolyckan. En del har Lina tagit själv vid ett besök i Pripjat i februari. Hon berättar om en resa genom mil av kontaminerad skog, hur geigermätaren bara skrek på vissa platser, om död skog och intensivt strålande mossa, om sarkogafen. Om den kommunistiska arkitekturen, invaderad av naturen, en frusen plats, ett Pompeji med stora djurspår överallt. Platsen fascinerar, numera går guidade resor dit. I verket kan vi ta del av flagnade, farligt vackra ruiner blandat med nerfallskartor och bilder på saneringshjältar klädda i vitt, i dag alla döda, fast så leende på bilderna. Personliga kvarlämnade saker, glasögon, en klocka, en dagbok. Kärnkraftverkets tangentbord som färggrant lego, på bilder från Tjernobylmuseet. Människor mitt i livet, leende barn, ett par förenat i kyss. Strålkällor, blaffor som liknar cancer. Handen som bläddrar kunde vara min och jag överväldigas av starka känslor. Lina berättar att när verket precis var färdigklippt inträffade haveriet vid kärnkraftverket Fukishima. Historien upprepar sig. I verket får flera berättelser mötas, olyckan, den övergivna staden och dokumentationen som är berättelse i sig. Lina har i flera tidigare verk undersökt förhållandet mellan verklighet och historieskrivning. Vad är bild/fotografi? Hur förhåller sig bild och text till varandra och till verkligheten, till den officiella historieskrivningen och människors subjektiva verklighet? Vem beskriver verkligheten för oss och i vilket syfte?

En beskrivning är alltid en beskrivning, det förmak till verkligheten som verkets titel anger, aldrig verklighet i sig. Tvärtom tycks verkligheten undfly oss, falla sönder, skiktas så att det mest fasansfulla också kan te sig förföriskt gåtfullt, som i min favoritfilm av Andrej Tarkovskij, Stalker. Betydelsetunga frågor, men själv känner jag mest sorg. Sorg över människans destruktiva självhävdelse, inför vilken vi tycks fara som rön, hjälplösa, utan förmåga till verklig lärdom men desto ivrigare att lägga förmildrande, rentav hoppfulla historier över de värsta katastrofer. Gå till bibblan och begrunda, verket blir där i minst ett år.

Camilla Dal

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons