Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kristian Ekenberg: Tomten skrämmer inte längre – och inte heller det manliga geniet

Julkrönika: Tomten har likheter med det manliga geniet som har fått springa gatlopp i höst, skriver Kristian Ekenberg.

Annons

Tomten har det svårt med auktoriteten.

Den utsagan bör kanske nyanseras, för med tomten menar jag en specifik tomte, det vill säga jag själv.

Från att syskonbarnen suttit lite skrämda på behörigt avstånd, via triumferande utrop om vem som i själva verket gömmer sig bakom masken, är det i dag överseende leenden.

Med åren har jag fått ta till allt mer effektsökande knep för att behålla tomtens respekt, och i ordet respekt lägger jag samma betydelse som det har inom hiphop. Efter julen när jag på skräckfilmsmanér hoppade fram bakom ett fönster för att skrämma dem, fick jag ge upp och låta tomten vara det han egentligen är.

Morbror med en kudde på magen, stelt Darth Vader-stapplande med imma på glasögonen innanför tomtemasken.

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

En annan auktoritet som har problem med respekten under senare år är det manliga geniet. Geniet och tomten delar vissa drag, som en besvärande bullrighet och en rödbrusig uppsyn.

Tvärtom är det den yngre generationen kvinnor som visar allra minst tålamod med bullrande, rödbrusiga herrar och deras ”klappar”.

Redan när debatten om Kulturmannen drog igång började hans status att vackla, och i år har det manliga geniet fått springa gatlopp i #Metoo-debatten som en av de huvudansvariga för en kultur där män kan bete sig som svin och komma undan med det.

Jag fick ett tillfälle att möta det manliga geniet nyligen när August Strindberg dök upp i Gävle. Ja, inte den riktiga Strindberg, såklart, utan geniet gestaltad av skådespelaren Siri Hamari, som spelade honom i barnteaterföreställningen ”Inferno” på Gävle teater.

Läs mer: Så var "Inferno" på Gävle teater

En liten, löjlig farbror som inför föreställningen gick runt i publiken och, på franska, frågade kvinnor om de ville ha ett ”bébé” med honom. Inspirerat av det berömda citatet ”vill ni ha ett barn med mig, fröken Bosse?”.

Det som var intressant med rolltolkningen, var att det löjliga accentuerades av hur Strindberg med olika knep försökte upprätthålla en krackelerande kulturmanspondus. En auktoritet som liksom vissnade inför våra blickar.

Efter #Metoo kan man argumentera för att det manliga geniet har blivit någon att skratta åt i stället för att frukta. En mer korrekt analys är kanske att det manliga geniet först blev löjeväckande, vilket gjorde ett upprop som skådespelarnas #tystnadtagning möjligt. Offren såg att deflektorskölden av auktoritet var nere, att projektilerna träffade sitt mål.

För tomten finns hoppet om nya generationer, även om illusionen blir allt svårare att upprätthålla (de kan under julklappsutdelningen själva googla ”finns tomten på riktigt?”). I min familj har det äldsta syskonbarnet nu ett eget barn.

För det manliga geniet finns inte samma hopp om återställd auktoritet. Tvärtom är det den yngre generationen kvinnor som visar allra minst tålamod med bullrande, rödbrusiga herrar och deras ”klappar”.

God Jul!

Annons
Annons
Annons