Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: ”Vänskap och moral kan inte tvingas fram”

Annons

Lars Anders Johansson.

Man kan inte ställa moraliska krav på sina vänner. Så sade en bekant till mig för att rättfärdiga sitt beteende i samband med en konflikt i bekantskapskretsen där en part betett sig illa mot en annan. Även om orden syftade till att svära honom själv fri från moraliskt ansvar låg det ett uns av sanning i dem. Man kan inte ställa moraliska krav på sina vänner. Faktum är att man inte kan ställa några krav på sina vänner över huvud taget.

Vänskapen är nämligen den enda relation som helt och hållet bygger på ömsesidig frivillighet. Alla andra relationer, yrkesrelationer, släktrelationer, till och med kärleksrelationer, rymmer ett element av förpliktelser. Vänskapen är av en annan natur. Det går inte att kräva vänskap av någon och det går inte att kräva något av en vän. Däremot går det att ha förväntningar.

Vad min bekant missade var att den ömsesidiga frivillighet som vänskapen vilar på förutsätter ömsesidiga förväntningar. Den gyllene regeln, känd från de flesta religioner, eller Kants kategoriska imperativ, är i högsta grad tillämpbar i vänskapsrelationer. Jag ställer upp för min vän av ingen annan anledning än att han är min vän. Jag kan inte kräva av min vän att ställa upp för mig. Däremot kan jag konstatera att den som inte fanns där i nödens stund kanske inte var en vän, trots allt.

Frivilliga relationer är det område där vår privata moral prövas på allvar. Det är först när det inte finns några krav eller tvingande förpliktelser som vi genom vårt agerande visar hurudana vi verkligen är. Det är därför min bekantes påstående om att man inte kan ställa krav på sina vänner är så avslöjande: vad han egentligen menade var att han inte agerade moraliskt om han inte var tvungen till det.

Det finns en parallell på samhällsnivå: i tider av eskalerande gängkriminalitet, skenande överfallsvåldtäkter och ökande otrygghet höjs röster om fler poliser och hårdare straff. Sådana åtgärder är naturligtvis riktiga och nödvändiga för att komma åt symptomen, men de kommer inte att lösa de grundläggande problemen.

Ett samhälle där människor agerar rätt endast för att de är rädda för att åka fast blir lika dysfunktionellt som en vänskapsrelation där parterna endast agerar moraliskt för att de är tvungna till det. En polis i varje gathörn kan inte ersätta moral och anständighet i ett samhälle. Se bara på diktaturer där kriminalitet och korruption frodas trots polisstat och hårda tag. På samma sätt kan vänskap aldrig finnas där parterna inte frivilligt agerar rätt mot varandra.

Lars Anders Johansson är poet, musiker och journalist ansvarig för kulturfrågor vid tankesmedjan Timbro

Annons
Annons
Annons