Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Kungsbäcks alla kråkor levde farligt

+
Läs senare
/

Kråkor brukar vakna vid halvfyratiden. Det är inte mitt påstående; jag har aldrig kollat. En gammal knekt vid Hälsinge regemente sa det till Gefle Dagblads medarbetare Erik Wickberg omkring 1950. Wickberg var sportjournalist men också en trägen hembygdsforskare och lokalhistorisk skribent, och han intervjuade en före detta indelt furir vid Alfta kompani (senare Andra kompaniet) 118 Blom. Något förnamn noterades inte.

Blom hade tjänat dräng i Ovanåker, när en bonde frågade honom om han ville bli knekt på roten 118, som blivit vakant. Det var alltså på det militära indelningsverkets tid, när varje rote (2-5 gårdar) finansierade en soldat, som fick ett torp och jord att bruka på ledig tid. Rotarna sammanfördes till kompanier på 150 man. Indelningsverket upphörde 1901.

På 1890-talet, från 21 års ålder, trampade Blom Moheds sand de 22 dagar om året som var föreskrivna, 1897 gick han korpralskolan och med tiden blev han distinktionskorpral, en titel som senare ändrades till furir. 1915 fick han svärdsmedaljen (som utdelades för minst 16 års tjänst) men fortsatte ett antal år till. Han hade alltså flyttat med regementet från södra Hälsingland till Kungsbäck i Gävle, där kasernerna stod färdiga vid årsskiftet 1909-10.

Skämtsamt talade man om en fjärde bataljon på Kungsbäck. Det var regementets stora svingård. Den låg sannolikt där Teknikparken på senare år etablerat sig. Hösten 1917 blev korpral Blom, som tidigare varit hästskötare, dess chef.

– Vi hade som mest 150-200 grisar, berättade han för Wickberg. Man måste vara till hands jämt, särskilt när suggorna skulle grisa. Det hände att de bet ihjäl avkomman, så därför måste man vid sådana tillfällen binda ihop trynet på dem.

1923 blev överste Henning Stålhane regementschef och flyttade in på Valls herrgård. Han intresserade sig för svingården och kom därigenom i kontakt med Blom, som fortfarande var i tjänst där. Det var gott om kråkor i trakten, och de störde överstens sömn med sitt morgontidiga kraxande i herrgårdsparken. En dag kom han till Blom och föreslog att de tillsammans skulle köpa en berguv att använda vid kråkjakt. Uven kostade 75 kronor, och varför Blom skulle behöva betala hälften framgår inte, men de skulle tydligen även dela på den tänkta vinsten. Köpet blev av.

Skjutna kråkor torde ha passat som uvmat, och hälsovårdsnämnden betalade 25 öre för näbb och ben från varje skjuten kråka. Blom byggde en inhägnad bakom svinhuset, där uven skulle få bo. Den var nog en unge när den köptes, men den växte fort och blev stor och kraftig. Och ilsken.

– Den spotta och fräste när jag skulle ta’n, sa Blom. Jag fick smyga mig på’n varje gång, hugga’n i benen och vända’n opp-och-ner och sedan ta’n under armen. Men så småningom blev vi bättre bekanta.

Kråkorna hade regementets sophög som sitt favorittillhåll. Där byggdes en koja vid vilken Blom och översten träffades med sina bössor klockan tre på morgonen, detta för att vara på plats före kråkorna.

Kring halv fyra kom först en spejarkråka seglande, och sen kom hela svärmen.

– När dom fick se uven, som vi hade kopplad utanför kojan, så vart det ett hejdundrande liv på dom. Dom slog sig ner i trädtopparna och störtdök mot uven, som fräste och klapprade med näbben av ilska. Sen var det bara att brassa på med hagelbössorna. Översten hade brännvin och smörgåsar med sig, och när vi hade skjutit några kråkor, så brukade han säga: ”Nu ska vi ha slaktsupen, Blom!”

Det sköts omåttligt med kråkor där vid sophögen. En gång hade de en ”tunnsäck”, vad det nu är, alldeles full. Och hälsovårdsnämnden betalade. Det var Blom som skickades dit, och första gången hade han bara kråkfötterna med sig.

– Det var fötter för tolv kronor, men eftersom näbbarna saknades, fick jag inte ut ett öre. När jag berättade det för översten, så tog han opp portmonnän och gav mig pengarna, för den förtjänsten skulle jag ha, mena han.

Men de sköt inte kråkor bara på sophögen. En gång for de till Hagaström på motorcykel, översten i sidvagnen och Blom med uven på bönpallen bakom föraren. En annan gång åkte de till kanslirådet Ali Söderhjelm på Tolvfors.

– När vi kom dit, så sa kanslirådet åt översten: ”Hör du Henning, kom in så tar vi oss en dragnagel först!” Åt mig sa han ingenting, men översten vinka på mig att jag också skulle följa med in. Men dom sköt dåligt sen...

Vi hade mycket skojigt med den där uven, tyckte Blom.

– Det var nån rackare som hade öppnat buren en gång, så uven flög ut i Lapphagen. Men då dröjde det inte länge, förrän kråkorna började skrika i tallarna runt omkring, så att jag kunde smyga mig fram och fånga uven igen.

Uven hade väl klippta vingar, eller kanske en lina om benet eller halsen. På Lapphagen byggdes senare Teknikparken.

Vid ett annat tillfälle hade de släppt in en skadad kråka till uven.

– Konstigt nog blev de goda vänner och satt bredvid varann och åt av samma stycke. Så fortgick det från oktober till februari, men en yrvädersnatt tog uven kråkan och åt opp’na.

Berguven är Europas största uggla och känns igen på sina örontofsar. I dag är den ingen handelsvara. I stället föds berguvar upp i hägn och släpps fria på platser där arten förut häckat men senare försvunnit.

Och enligt lokalhistorikern Stig Gavlén, vars föräldrar kände 118 Blom, köpte denne ett hus i Sörby och bodde där med sin hushållerska till sin död.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons