Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Kyrkan som blev moské plockades bort

/
  • Verk av Gulf Labor Coalition.
  • Vietnamesiska The Propeller Group låter kulorna från en rysk AK 47 och en amerikansk M16 kolliderar med varandra i block av gelé.
  • Petra Bauers bidrag.
  • Installation av Chiharu Shiota i den japanska paviljongen.

I den andra av två rapporter från Venedigbiennalen fördjupar sig konstkritikern Jan Torsten Ahlstrand i årets spännande bidrag.

I den dynamiska och omväxlande utställningen i Arsenalen möts man först av algeriern Adel Abdessemeds ”buketter” av macheteknivar på golvet i en stark installation som kontrasteras mot veteranen Bruce Naumans neonljusverk på väggen med motsatspar som Life-Death, Love-Hate etcetera. Melvin Edwards har hängt upp en rad av sina Lynch fragments, vassa assemblage av föremål av stål, medan Monica Bonvicini samlat motorsågar till hoppackade svarta objekt som hänger från taket, det hela en nog så svart inledning till utställningen.

Abu Bakarr Mansaray från Sierra Leone ställer ut stora satiriska teckningar med texter som ”Nuclear telephone discovered in hell”. Arsenalens 320 meter långa repslageri är mera labyrintiskt än tidigare, man släntrar in i olika rum och fickor och får leta sig ut på huvudspåret igen. I många av rummen visas filmer med nutidsanknytning, till exempel av tysk-svenske Carsten Höller med en dubbelprojicerad färgfilm om musik från Kongo Kinshasa eller av franska Chantal Akerman med fem parallella filmer om den eviga gränsproblematiken mellan Mexiko och USA, en gränsproblematik som finns överallt i dag. För ett fascinerande experiment svarar vietnamesiska The Propeller Group som i en ultrasnabb filmupptagning lyckats åskådliggöra ett ballistiskt experiment, där kulorna från en rysk AK 47 och en amerikansk M16 kolliderar med varandra i block av gelé i en märkligt svävande dans med sinistra implikationer.

Som en hyllning till den nyligen avlidne tyske dokumentärfilmaren Harun Farocki visas hans 87 filmer i monitorer i en vägg – det blir too much. Den berömde franske dokumentärfilmaren Chris Marker, som dog för tre år sedan, är representerad i Giardini med en film från svenska ambassaden i Chile omedelbart efter den blodiga militärkuppen 1973 och i Arsenalen med en fascinerande svit färgfotografier av nutida kvinnor i Paris.

Mitt i denna brokiga röra möts man av svenska Petra Bauers stillsamma installation med affischer och diabilder, som visar kvinnorörelsens kamp för rösträtt och jämställdhet i Sverige för hundra år sedan. Något överraskande i sammanhanget men undermeningen är klar: det som vi betraktar som en självklarhet i Sverige lyser ännu med sin frånvaro i många stater.

Amerikanska Gulf Labor Coalition protesterar med en stor banderoll mot det mäktiga Guggenheimmuseets skrupelfria utnyttjande av migrantarbetare i bygget av det nya museet i Abu Dhabi. Och plötsligt dyker veteranen Georg Baselitz upp i ett slutet rum med åtta jättemålningar av upp- och nedvända män, ett något tröttsamt trick som den tyske målaren använt sig av i mer än 40 år. Vad har dessa målningar med ”alla världens framtider” att göra? Andra målare av i sammanhanget större intresse är Chris Ofili, Kerry James Marshall, Inji Efflatoun, Marlene Dumas, Ellen Gallagher och Emily Kame Kngwarreye, de fem senare i huvudutställningen i Giardini. Den för oss okända egyptiska Efflatoun, som dog för 25 år sedan, representeras med ett i Egypten förbjudet men ganska lågmält protestmåleri, medan den likaledes döda aboriginkonstnären Kngwarreye postumt deltar med en färgsprakande abstrakt jättemålning med titeln "Earth’s creation".

Väggarna i korridorvägen ut från Arsenalen är täckta av grova jutesäckar i en imponerande installation, "Out of bonds", av Ibrahim Mahama från Ghana. Säckarna påminner om att Ghanas främsta exportprodukt är kakao, samtidigt som exportörernas namn på säckarna vittnar om hårdhänt exploatering av arbetarna för låga löner. Av jutefibrer är också de svarta fanor som hänger framför huvudentrén till centralpalatset i Giardini och som installerats där av den unge Oscar Murillo från Colombia. Ovanför läser man orden blues blood bruise i en neonljusinstallation av amerikanen Glenn Ligon.

Att ströva runt i den vackra parken och besöka de olika nationspaviljongerna är en spännande promenad full av överraskningar. På det lilla ”berget” till höger samsas de tre gamla kolonialmakterna Frankrike, Storbritannien och Tyskland i sina gamla paviljonger från Biennalens ungdom. Sarah Lucas har målat om den brittiska paviljongen i en intensivt gul kulör, där hon ställer ut skabrösa gula plastskulpturer i en surrealistisk kombination av kroppsdelar med cigarretter här och var instuckna i rumpan. Brittisk humor?

Utanför den franska paviljongen rör sig i långsamt tempo två barrträd på var sin väldig jordklump i ett konstnärligt-ekologiskt statement av Céleste Boursier-Mougenot, och inomhus möts man av ett tredje sådant träd med åskådarplatser i rummen bredvid. I den tyska paviljongen med sin nazistiska tempelfasad från 1938 har man byggt in ett undertak och delat upp byggnaden i tre olika nivåer, där Olaf Nicolai på taket installerat en ”fabrik” som bildmässigt undersöker möjligheten av alternativa produktionsformer. För den häftigaste installationen svarar tveklöst Chiharu Shiota i den japanska paviljongen med ett rött moln av tusentals nycklar svävande ovanför två gistna ekor. Om båtarna symboliserar det passerade, kan nycklarna kanske tolkas som ett virrvarr av möjligheter och osäkerheten inför den okända framtiden. Vackert är det i varje fall.

I den nya australiska paviljongen, byggd som en svart kub av granit vid kanalen som skär genom Biennalenområdet, har Fiona Hall byggt upp en mycket omfattande installation i ett slags modern Wunderkammer, som spänner över världsproblemen i dag med fokus på den australiska kontinenten. På andra sidan kanalen har Maria Papadimitrou flyttat in en uttjänt grekisk butik för djurhudar och läder i den grekiska paviljongen, ett slags grodperspektiv på Greklands havererade ekonomi.

Sverige, Finland och Norge delar i tur och ordning på den luftigt ljusa nordiska paviljongen, där Norge i år svarar för värdskapet med en installation av från taket hängande mikrofoner med musik och sönderbrutna och krossade väggelement, som liknar de faktiska glasväggarna. Under öppningsdagarna spelade konstnären Camille Norment på det ovanliga instrumentet glasharmonika, som med sina akustiska vibrationer i ett slags extas tänkts spränga sönder de befintliga glasväggarna i Sverre Fehns vackra arkitektur. I den danska paviljongen bredvid ställer Danh Vo ut ett så exklusivt antal föremål att minimalismen upphäver sig själv. Finland har även sin egen blåvita paviljong, ritad av Alvar Aalto, med konstnärsduon IC-98:s videoinstallation Abendland med ett ensamt avlövat träd, som sakta rör sig till ackompanjemang av specialskriven musik, kanske världen efter katastrofen. Detta att – liksom under den förra Biennalen – låta träd symbolisera tidens gång och naturens kretslopp tycks vara ett urfinskt drag. Eftersom den nordiska paviljongen i år är upptagen av Norge, har Sverige hyrt in sig i en mörklagd sal i Arsenalen, där Lina Selander svarar för en väl genomarbetad installation i fem delar, där två av de visade filmerna, "Silphium" respektive "The offspring resembles the parent" är gjorda i samarbete med Oscar Mangione. Det är filmer som man sjunker in i och som med sina noggrant utvalda bilder avtäcker lager efter lager i historiens gång i ett symbolladdat språk om minne och glömska.

Det femte nordiska landet, Island, har ingen egen paviljong utan hade fått låna en övergiven kyrka i stadsdelen Cannaregio, som den schweiziske (!) konstnären Christoph Büchel hade förvandlat till en moské för den muslimska församlingen i Venedig. ”Hade” skriver jag, eftersom detta originella tilltag väckte en så stark opposition att ”moskén” stängdes efter bara några veckor. Det tveklöst mest kontroversiella ”konstverket” i Venedigbiennalen 2015 – 120 år efter starten.

Jan Torsten Ahlstrand är författare och konstkritiker och har tidigare varit museichef i Ystad respektive Lund (Skissernas museum).

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons