Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Länsmuseet Gävleborg år 2050

/

Vad vill vi ha av en museiupplevelse om 35 år? Kulturredaktör Kristian Ekenberg tar med sig nya antologin "Museerna och besökarna 2050" till Länsmuseet Gävleborg för att försöka se framtiden.

Länsmuseet Gävleborg är i färd med packas ner inför en stor ombyggnation som kommer att hålla museet stängt under nästa år.

Men frågan är om inte denna ombyggnation, som görs för byte av ventilationssystem, kommer att framstå som smärre jämfört med det mentala nybygge som krävs för att ha ett relevant museum 2050.

Just årtalet 2050 rycker jag inte på måfå, utan det är Riksutställningar som står för det. I en ny antologi, ”Museerna och besökarna 2050”, har ett antal skribenter inom och utanför museivärldens väggar bjudits in för att spekulera kring hur museernas verksamhet ser ut 2050 och vad som krävs för att publiken fortfarande ska bry sig om dem.

Det kapitel som är mest intressant, sett i relation till ett regionalt museum som Länsmuseet Gävleborg, är Sergei Muchins funderingar kring hur det regionala tänkandets upplösning påverkar museer som indelats geografiskt.

När dessa museer grundades, för ett drygt sekel sedan, fanns det en tydlig regional identitet att värna. Människan var knuten till platsen där hon föddes på ett helt annat sätt än i dag – och gissningsvis 2050. Möjligheterna att flytta och resa var inte lika stora. Naturresurserna styrde mer levnadsförutsättningarna i de olika landsdelarna. ”Bygdens förutsättningar”, som Sergei Muchin formulerar det, styrde livet. Omvärlden fanns inte lika nära.

”Frågan är om begreppet regional identitet fortsatt kan stå i fokus för ett regionalt museums aktiviteter.”

Ikea-fieringen påverkar även museerna. När världen blir sig mer lik, varthän man än kommer, blir det svårare att hitta en regional särart att värna.

Sedan finns en annan potentiell utveckling, en som innebär att de regionala särarterna visserligen suddas ut – likt dialekter som långsamt övergår i rikssvenska – men att intresset för det som en gång skilde sig ökar i takt med att allt blir slätt och intetsägande som en Billybokhylla. Men i ett sådant scenario blir länsmuseerna enbart förvaltare av ett förflutet, inte av ett nu.

Johanna Koljonen skriver i antologin om spelifiering, hur museerna sneglar mot spelindustrin för att lära sig vad som attraherar. Hennes essä mynnar ut i ett resonemang om den ”verklighetshunger” som redan i dag kan börja anas i takt med att vi lever våra liv allt mer framför skärmar. Förstärks denna verklighetshunger, kan museets stora stenpalats, som i dag ter sig otidsenligt när Google Art Project låter oss besöka världsmuseer från soffan, bli ett hett besöksmål.

Det ena utesluter inte det andra. Om Länsmuseet bygger upp ett virtuellt museum, där hela samlingen visas, kan själva det fysiska museet fungera som ankare. Jämför med papperstidningens utveckling, hur den i dag går mot att bli ett urval av det som mediehusen publicerar digitalt. Förpackat på ett sätt som tilltalar dem som vill kunna bläddra, känna den fysiska upplevelsen. Stenpalatset blir också en påminnelse i stadsrummet om den mer lösa digitala närvaron, som annars lätt kan driva bort ur det allmänna medvetandet hos Gävleborna.

En av de viktigaste frågorna för museerna 2015, är den om att bättre spegla hur samhället ser ut i dag, både i hur den publik som lockas dit ser ut men också i hur museipersonalen ser ut. Där är Länsmuseet Gävleborg inget undantag i den vita medelklassnormen. Men som Barakat Ghebrehawariat påpekar i sitt bidrag, behöver det nödvändigtvis inte vara så att denna fråga är aktuell 2050. Texten skrivs som vore det redan 2050: ”I dag har det nästan blivit enfaldigt att poängtera att man är för mångfald.”

En liknande utveckling kan dagens trend mot att dela in i målgrupper gå. HBTQ-visningar må ha en funktion i dag, i synnerhet sett till den exkluderande tradition som många museer är sprungna ur, men 2050 kan sådana grepp ses som en förlegad rest från det identitetsbesatta 2010-talet. ”Jag ser framför mig ett 2050 där vi möts över dessa gränser och där museet istället bemöter oss utifrån våra personliga drivkrafter”, skriver Evelina Wahlqvist.

För att reflektera över antologins mest aparta del, men också en av de mer tankeväckande, går vi in i Kafé Rettig. I dag ett rum – men 2050 kanske hela Länsmuseets nedervåning. Lennart Wallander skriver om mat och museer och hur maten kommer att få en mer central del i museiupplevelsen. Museet som restaurang låter som ett skräckscenario för vissa, liksom idéerna om en museiupplevelse som knyts närmare shoppingen (med en filial i Gallerian Nian). Men jag tänker på vad Länsmuseet skulle kunna göra med ett populärt koncept som ”Historieätarna” i SVT. Provsmaka vad Gävleborna åt på 1600-talet! Ät hela menyn från Riksdagen 1792!

Antologin ”Museerna och besökarna 2050” kan vara en spännande utgångspunkt när vi funderar över vad vi vill att Länsmuseet ska vara, men man får inte glömma bort att tolkningar av framtiden sällan slår in. Som DN konstaterade i en recension av boken: Vad vi tänker om framtiden säger egentligen mest om vad som rör sig i vår egen tid.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons