Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lasse Ekstrand: Hur många jular har jag kvar?

GD Kulturs krönikör Lasse Ekstrand om den vemodiga julen som väntar.

Annons

Mormor och morfar flyttade från Bruket och bodde sista åren i en liten etta i ett pensionärshem. Mina föräldrar i en liten tvåa några stenkast bort. Inte mycket utrymme att spela på. Men till julen skulle tjocka släkten träffas, fattades bara annat. Hur alla fick plats, har alltid förundrat mig. Madrasser utlagda på golvet. Tältsäng. Foton med glada, fint uppklädda släktingar.

Läs mer: Fler krönikor och debattartiklar från Lasse Ekstrand

Bild: TT/GD

Mat och dryck. Hemlagat allting. Mammas kalvsylta. Inlagd sill. Köttbullar. Vörtbröd. Allt som i en skröna av Lasse Molin.

Blod är tjockare än vatten, underströk min mor. Släkten central. Men hade skingrats. Det boddes på olika orter runt om i landet. Sammanstrålningen på julen viktig. Självklart skulle man träffas då. Även om snön hopat sig i tjocka drivor och väglaget var riskabelt.

Lilla julafton dagen före julafton. Dopp i gryta. Och att pappa skulle gå ut för att köpa tidningen bort mot femslaget på julaftons eftermiddag. (Linders kiosk vid Kanalen hade tydligen helgöppet!) Och att något barn skulle kommentera att tomten hade samma tofflor som pappa. Ingen teve. Ingen Arne Weise eller Kalle Anka. Ingen skönsång, nåja, från Bengt Feldreich.

Julottan obligatorisk, de vackra psalmerna. Hur trött man än var på juldagsmorgonen.

Julfriden sänker sig snart över staden vid havet. Om inte annat så väcker julen minnen.

Jultraditionerna band ihop oss. Den skingrade släkten träffades inte ofta. Min mor och hennes närmaste bodde kvar i Sandviken med dagliga kontakter. Annars telefonen som gällde. Jag måste slå en signal till moster Eivor, hette det titt som tätt från min mor. Och sedan satt hon i timmar i telefonen.

Om någon inte hört av sig på länge, löd öppningsrepliken: Lever du?! Förebråelse i undertonen.

Vi går in i julmånaden detta onådens år. Dylika släktträffar som då har jag inte upplevt på mycket länge. Skilsmässor och bortgångna har ändrat på förutsättningarna.

Traditioner fortfarande viktiga för mig. Som att varje december sitta som klistrad vid Albert och Herberts julkalender. Ingen jul utan skrothandlaren och hans son, och förstås hästen Herkules, i det göteborgska Haga som inte längre finns.

En gång fick jag en vild idé och avvek från det sedvanliga julfirandet. Köpte en kryssning till Åbo. Garanterades av resebyrån att det skulle vara lugnt och fridfullt. Endast barnfamiljer och sådana som du som åker.

Pyttsan. Det började tullas på spriten redan innan båten lagt ut från kaj. Och så fortsatte det under hela kryssningen, i rusets tecken. Väktare tvingades ingripa. Jag gör aldrig om det. Begärde pengarna tillbaka, men vägrades av resebyrån.

Julfriden sänker sig snart över staden vid havet. Om inte annat så väcker julen minnen. Vemod lägger sig, likt bomull i innanfönster, i sinnet. Skratten och rösterna tystnat. Den ofrånkomliga frågan: Hur många jular till blir det för min del?

Lasse Ekstrand

Annons
Annons
Annons