Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Låt den inte ta slut!

Klas Östergren är tillbaka med en roman om en märklig sommar i Stockholm. Margaretha Levin Blekastad och Kristian Ekenberg dialogrecenserar ”I en skog av sumak”.

Annons

Året är 1970. I Stockholm väntar en lång sommar för Kenneth Jansson och hans nya amerikanska vänner Dan och Hellen Schoultze, men utanför, i den stora världen, rasar Vietnam-kriget och drömmar dröms om en bättre värld. Kenneth dras in i syskonparet Schoultzes värld – en förortsvilla med stor trädgård och en skog av sumak där någon i smyg odlat marijuana. Kenneth fascineras av syskonen och en trevande förälskelse spirar mellan honom och Hellen. Men det finns en skugga i syskonens liv. Varför har de flyttat till Stockholm? Var är deras föräldrar?

Läs mer: Recension av Klas Östergrens samlade noveller

Klas Östergren hyllas av båda våra kritiker.

Kristian: Jag sörjer att sista sidan nu är färdigläst. Delar du den känslan, Margaretha? Romaner kan vara bra, men oftast får jag den känslan av romaner som har en stämning som man vill dröja kvar i. ”I en skog av sumak” har en sådan stämning. Somrig, ledighetsloj och förälskad. Ibland får man en känsla av romaner som författaren har unnat sig att skriva, och denna framstår som en sådan.

Margaretha: Jag håller med. Det finns, som så ofta hos Klas Östergren, en alldeles speciell stämning i romanen. En atmosfär som det är en fröjd att vistas i. Men jag skulle inte kalla stämningen loj och somrig, snarare laddad och lite instängd. Lugnet före stormen, med den där östergrenska slutsatsen att vi aldrig ser vad som händer när vi är mitt uppe i ett skeende. Det är först efteråt som bilden klarnar. Och då är det oftast för sent.

Kristian: Ja, du har rätt i att den är laddad också, det kanske är främst i början som den har den somriga känslan som jag syftar på. Som i Håkan Nessers ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” – även solskenet får ett mörker av att läsaren vet vad som väntar. För mig framstår ”I en skog av sumak” som en mellanroman, det vill säga en roman som skrivs i väntan på nästa stora skrivurladdning. Men det kan också vara så att det, i backspegeln, är de mindre ambitiösa satsningarna som i efterhand framstår som de starkaste. Förstår du vad jag menar med det resonemanget?

Margaretha: Absolut, men jag är inte säker på hur jag vill karaktärisera ”I en skog av sumak”. Möjligen en mellanroman, eller snarare mer koncentrerad än hans ”stora” romaner. Ett utsnitt, där han närstuderar händelser, personer och miljöer. Och, som så ofta, finns de där avgörande mötena där. Människor som fascinerar och får berättaren att slå in på en ny väg, med känslan av att något stort är på väg att hända. Så där som det kan vara när man är ung. Men jag undrar över generationsaspekten. Själv är jag i stort sett jämnårig med Klas Östergren och delar en del faktorer i hans bakgrund. Ibland har jag undrat om det är igenkänningen och de gemensamma referenserna som gör att jag är så förtjust i hans berättelser. Hur ser du, som är betydligt yngre, på det?

Kristian: Nog är det så att Östergren är en författare som levererar minst lika mycket i sina mindre omfångsrika texter, om inte mer, vilket inte minst hans samlade noveller som gavs ut häromåret visade. Jag slås också av att denna roman är ett slags kammarspel som relativt lätt skulle kunna överföras till teaterscenen. Intressant med generationsaspekten. Nej, jag är för ung för identifikation, men läser snarare Östergren med nostalgin hos någon som inte var med när det begav sig. Han är en mästerlig skildrare av folkhemmets skuggsida. Var det något särskilt stycke eller romangestalt som du minns extra mycket?

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Fler recensioner av facklitteratur finns att läsa här

Läs mer: Isabelle Ståhl i topp när vi listar fem favoritböcker från maj-juni

Margaretha: Det är stämningen han fångar på ett så suveränt sätt. Brytningen mellan det äldre folkhemmet, med fabrikörer, måttsydda kostymer och trånga lägenheter och den, nya upproriska tiden med flummiga hippieideal, rökelse och drömmar om Indien. Plus mängder av fint fångade detaljer.

Sen gillar jag den där torra humorn han använder när han skruvar åt sina romangestalter och kryddar med ett stänk absurdism.

Men vad säger du om klassperspektivet? För mig är Klas Östergren en samhällsskildrare med oerhört stark känsla för klass.

Kristian: Ja, klasstemat är genomgående i författarskapet. Han liksom synar bluffen i att Sverige på bara några decennier slängt av sig sekler av hårt klassamhälle. Här finns också en blinkning till ”Den store Gatsby”. Om jag själv ska svara på frågan om stycke eller romangestalt som jag fastnat för, handlar det faktiskt om klass. Håkan med förlorarleendet, barn till alkoholistföräldrar. De figurerar i utkanten av berättelsen och just att de befinner sig bara i ögonvrån gör skildringen av dem extra smärtsam. Sedan fastnar jag för Östergrens fängslande beskrivning av – wellpapp!

Margaretha: Jag har också gjort en markering vid Håkan och hans förlorarleende. Det är oerhört fint fångat.

Det verkar som om vi är väldigt överens i våra positiva omdömen. Om jag ska kosta på mig en lite negativ touch så får det vara hans kvinnoporträtt. Det finns ofta något drömlikt och undanglidande över dem, som är aningen svårsmält. Jag tänker på romanens Hellen, men också på kvinnor i andra romaner, som Maud i "Gentlemen" och den mystiska Ann-Marie/Ami i "Twist". De blir en sorts projektioner av berättarens drömmar, snarare än verkliga människor.

Men jag köper det ändå, eftersom författarrösten är så övertygande. Klas Östergren har en alldeles speciell ton, med sin blandning av humor, saklighet och något lite nostalgiskt. Och jag är oerhört svag för hans förmåga att öppna nya dörrar i den där labyrinten som är hans romanbyggen. Osäkrandet och ifrågasättandet.

Jag skulle vilja avsluta med ett citat där berättaren hoppas att han ska lära känna Dan Schoultze bättre:

”I den felaktiga föreställningen att viktiga, gemensamma erfarenheter gör att man kommer varandra närmare. Det kan ju lika gärna vara precis tvärtom.”

*

LITTERATUR

Klas Östergren

"I en skog av sumak"

(Natur och Kultur)

Annons
Annons
Annons