Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Magasinets tidlösa skönhet

+
Läs senare
/

Se linjespelet. Upplev vinklarnas avvägning. I dem går forna tiders kulturpolitik att avläsa. Kjell Hertzman betraktar ett konstverk i Strömsbro och uppmanar oss att vårda den historia som ligger i en byggnads utformning.

När kronobränneriet började anläggas vid Strömsbro 1775 fick stadsmurmästaren Daniel Lundqvist i uppdrag att upprätta byggnadsritningar och att ansvara för Kronobränneriets uppförande. Han skulle arbeta tillsammans med stadsbyggmästaren, den då endast 24- årige Raphael Pousett.

Det visade sig snart, att den unge Pousett inte bara var duktig på att rita och bygga. Han var även något av ett tekniskt geni. Han omarbetade och förbättrade kronans standardlösningar gällande tillverkningsprocessen, något som landshövdingen naturligtvis hade full vetskap om, då han i egenskap av kronans högsta representant i länet övervakade allt, som rörde statliga projekt. År 1779, då det mesta av Strömsbro bränneri var uppbyggt, utnämndes Pousett också till länsbyggmästare och det var inte bara en tom titel. Man skall heller inte glömma, att den dåvarande landshövdingen, F. A. U. Cronstedt, som ansvarade för utnämningen till länsbyggmästare, i sina ungdomsår studerat konst och arkitektur både i Italien och Frankrike. Cronstedt var också bästa vän med Tobias Sergel.

Kronobrännerierna, var förutom ett ekonomiskt fiasko, ett moraliskt träsk för kung Gustaf III. Hela idén med kronans brännvinsmonopol var att folket skulle köpa och dricka kronans brännvin: Ju mer fylla, ju mer intäkter. Som ett straff från ovan drabbades Riket (då Sverige och Finland) av svåra missväxter och under den första hälften av 1780-talet grinade den nakna nöden stora delar av landsbygdsbefolkningen i ansiktet. Tjusarkonungen, som kände sig pressad, tog en time out och for till sköna Italien för att kurera sig och ”studera konst”. Den rakryggade justitiekanslern greve Wachtmeister, däremot, beskrev befolkningens lidande utan svassande omskrivningar. ”Allmogen”, skrev Wachtmeister, ”har endast ben, mäsk, agnar, skuren hackelse av torkad långhalm, att tillgå och de fattigaste inte ens det.”

Det kan tilläggas, att man på sina håll även rev halmtaken för att ha foder till djuren och att allmogen i sin förtvivlan måste äta av kommande års utsäde.

I detta trängda läge insåg kronan att det måste finnas konstanta buffertlager i riket och man började planera för en mer långsiktig hantering av tillgången på spannmål. Målsättningen tycktes vara, att det skulle finnas kronomagasin i varje län.

De här magasinen byggdes ofta intill kronobrännerierna och uppdraget att rita och bygga ett sådant vid Strömsbrobränneriet gick till stadsbyggmästaren Raphael Pousett. Byggnaden, som stod färdig 1784, kom att bestå av en något upphöjd källarvåning med plats för 30 stora tunnor för brännvin, tillsammans nästan 55 000 liter.

Men det var inte brännvinet som var huvudanledningen till magasinets uppförande, det var sädeslagringen. På de två ovanliggande våningarna fanns plats för 2 800 tunnor spannmål. (En tunna var ett mått, alltså inte tunnor i fysisk mening, så magsinet rymde ungefär 410 000 liter).

Pousette försökte på intet vis dölja den stora murmassan och den massiva tyngden. Linjespelet i väggkrönet, (eller taklisten om man så vill) är suveränt. Den perfekta avvägningen av takvinklarna och de till hälften valmade gavelröstena bidrar ytterligare till att göra byggnaden till ett arkitektoniskt mästerverk.

”Staden till prydno” möter man ofta i magistratens handlingar från den här tiden och det var inte bara tomma ord, det var medveten kulturpolitik. Det gick liksom inte att få byggnadstillstånd bara för ruljansens eller den egna bekvämlighetens skull, det skulle vara vackert också.

1956 köptes magasinet in av Gävle stad och man var väl medveten om det höga konstnärliga och kulturhistoriska värdet.

1977 blev det byggnadsminnesförklarat och det ligger i allas intresse att vårda detta tidlösa konstverk.

Utan förståelse eller en sann vilja att bevara vårt byggda kulturarv hjälper inga byggnadsminnesförklaringar i världen.

Kjell Hertzman

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons