Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mästarprov om Karin Boye

BOK: En ovanligt lyckad biografi, skriver Tomas Larsson om "Den nya dagen gryr".

Annons

Få svenska författare har varit så mytomspunna och närmast ikonförklarade som Karin Boye (1900-1941).

Omdömena har visserligen varierat från oantastligt poetiskt helgon till högspänd gymnasiehjältinna, beroende på uttolkare.

I likhet med Stagnelius dog hon en för tidig död, vilket i båda fallen gynnat en romantisk bild av undflyende och svårmodiga diktargenier.

I Huddinge finns en staty av Karin Boye.

Efter Boyes självmord försökte dessutom delar av släkten förtiga hennes homosexualitet och putsa fram en bild i linje med dåtidens ängsliga konvenans.

Och även om hennes läggning klargjordes i Margit Abenius´ biografi ”Drabbad av renhet” (1950) var tidsandan inte mogen för att på allvar sätta verket i relation till privatlivet.Abenius´ text kom i årtionden att betraktas som den definitiva berättelsen om Boye, skriven av en person som bevisligen känt henne.

Först från 80-talet och framåt gjordes akademiska studier som på flera plan visar Boyes medvetna utveckling till formsäker och nydanande feministisk och homosexuell författare, politisk och kulturell aktivist med ett stort personligt mod, som samtidigt slet både med egna kval och mot dåtidens fördomar.

Bara under de senaste åren har väsentligt nytt material presenterats i form av brev, dagböcker och intervjuer, som ytterligare vidgar bilden av henne.

Därför är det efterlängtat och välgörande när litteraturprofessorn Johan Svedjedal nu ger ut sin oerhört genomarbetade och välskrivna ”Den nya dagen gryr”, den första stora biografin efter Abenius och ett verk som korrigerar många myter och påstådda sanningar om Boye.

Inte minst klargör han på förtjänstfullt sätt hennes roll i 20- och 30-talets politiska och litterära Sverige och visar hur banbrytande hon faktiskt var.

Svedjedal är ruggigt väl inläst på ämnet ända ned till detaljer om vilka litteraturseminarier Boye eventuellt besökte i Uppsala, men är också generös med att redovisa de forskare som gjort hans nästan 700 sidor tjocka bok (varav 64 sidor noter) möjlig, särskilt Gunilla Domellöf och Pia-Kristina Garde. Möjligen är han onödigt njugg mot Cecilia Hammarströms engagerade kortbiografi från 80-talet.

Utan att vältra sig i alltför intima detaljer är boken tydlig med ambitionen att grundligt redovisa Boyes periodvis både turbulenta och aktiva kärleksliv.

Poängen med detta är att sätta hennes personliga upplevelser i relation till texterna, där kärleksglädje och sorg, längtan och tvivel bearbetar, bygger och stärker de ofta vibrerande dikterna.

Svedjedal vill nämligen undvika vad han kallar ”litteraturhistorisk prydhet”, en tydlig pik till Abenius.

Boye hävdade själv principen att bärkraftig litteratur måste vara genomlevd och Svedjedal visar hur hon verkligen hade erfarenhet av det hon skrev om, hur hennes relationer transformerades till utlämnande och stark poesi, men utan att föremålen för hennes längtan skulle identifieras.

Därmed dolde hon nämligen att kärleken oftast gällde kvinnor, men flera gånger inträffade dessutom att känslorna inte var besvarade, rentav avvisades eller att de utvalda inte ens var medvetna om Boyes känslor.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Fler recensioner av facklitteratur finns att läsa här

Läs mer: Isabelle Ståhl i topp när vi listar fem favoritböcker från maj-juni

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

Han visar också hur hon slets mellan att förtränga eller bejaka sin läggning och hur det en period fick henne att inleda relationer med olika män i hopp om att på så sätt kunna ”botas”, innan hon slutligen flyttade ihop med Margot Hanel, ung flykting från det nazistiska Tyskland.

Svedjedal klargör de massiva och djupt rotade fördomarna mot samkönad kärlek. När Boye debuterar 1921 härskade dessutom ett genusperspektiv där bokrecensionerna kunde innehålla formuleringar som:

”Det är alltid med en känsla av att man ej får vänta sig för mycket när man sprättar upp ett dikthäfte med en kvinnas namn på titelbladet”.

Under hela sitt liv möttes Boye av nedlåtande kommentarer från manliga kritiker och kollegor, spektrat av förminskande bemötande är varierat och brett och även vid hennes bortgång användes uttryck som hur hon som ”späd liten valkyria” hade uttolkat ”de primitiva kvinnliga impulserna”, diverse andra plumpheter onämnda.

På flera punkter korrigerar Svedjedal uttryckligen Abenius´ historieskrivning, som exempelvis negligerade det omfattande arbete Boye lade ner för både Clarté och Spektrum, liksom hennes flitiga litteraturkritik i socialdemokratiska tidningar.

Mycket har sagts om hennes känsliga personlighet som kunde kastas mellan glädje och plötsliga gråtattacker och Svedjedal menar att hon idag kanske skulle kallats bipolär, men visar också hur målmedveten, modig och framåtsträvande hon var.

Han resonerar också kring möjligheten att självmordet var oavsiktligt och främst ett rop på hjälp, bland annat eftersom hon just gjort succé med "Kallocain" och hade tackat ja till en rad lockande uppdrag.

Å andra sidan var hennes kärleksliv våren 1941 ovanligt trassligt, hon hade i praktiken övergivit Margot Hanel, som dessutom mobbades av släkten vid begravningen och förtvivlad tog sitt liv en månad senare.

Senare samma sommar avled dessutom den kvinna Boye var olyckligt förälskad i, en utveckling som fick Gunnar Ekelöf att utbrista ”det är som i Hamlet, alla dör…”Så är då Svedjedal alltför närgången och spekulerar han onödigt mycket kring Boyes bevekelsegrunder och drivkrafter?

Sammantaget är det svårt att hävda en sådan ståndpunkt, särskilt som han noggrant underbygger sina påståenden med ymniga citat.

Möjligen är jag besviken över att boken inte är lika läckert formgiven som Svedjedals historik om tidskriften Spektrum (2011), båda framarbetade av Annika Lyth.

Många som mötte Karin Boye beskriver henne i dessa citat som redbar, allvarlig och obevekligt uppriktig. Men Svedjedal citerar lika många som vittnar om en livfull och rolig person som kunde skoja friskt och gott tålde att skojas med.

Boken är ett gripande porträtt av en person som uppenbart var sammansatt och fylld av motsättningar. Kort sagt en ovanligt livlig människa. Som dessutom hade förmågan att omsätta sin glädje, ångest, kärlek, ånger och oro i lysande lyrik.

Svedjedal är inte de temperamentsfulla formuleringarnas skribent, men den sakliga tonen visar både effektivt och omsorgsfullt hur fördomsfullt eller direkt elakt en författare som Boye kunde bemötas.

Också de textanalyser han gör känns relevanta och genomtänkta, även om just hennes dikter och prosa dissekerats i svenska skolböcker sedan decennier.

Möjligen är jag besviken över att boken inte är lika läckert formgiven som Svedjedals historik om tidskriften Spektrum (2011), båda framarbetade av Annika Lyth. Det finns numera ett stort bildmaterial av Boye och hennes omgivning, som tyvärr inte används här.

Men det är en randanmärkning mot en ovanligt lyckad biografi, som kommer att hålla i många år framåt. Faktiskt ett mästarprov.

*

LITTERATUR

Johan Svedjedal

"Den nya dagen gryr"

(Wahlström & Widstrand)

Annons
Annons
Annons