Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Måste man foga sig?

+
Läs senare
/

Kulturhuvudstadsdebatten rasar, vilket är nödvändigt och bra. Nu ser vi mer eller mindre unkna skrymslen vädras ut.

Här lockas den kulturfientliga populasen fram, här höjer kulturens försvarare tjusiga fanor där kultur stavas med jättestort K.

Alla verkar lika oroliga: antingen rasar man över att kulturen stjäl pengar från gator och skolor. Eller så ser man för sin inre syn hur Kulturkulturen smutsas ner med supertankefelet ”alla kan”. Men att det fepplas med pengar är ingenting nytt, den saken blir bara extra tydlig nu när kejsaren plötsligt står naken.

Inte heller kan jag se att Kulturhuvudstadsprojektet enbart skulle handla om amatörkultur, lågkultur, skräpkultur eller vad man nu vill kalla det.

Tvärtom verkar utrymme faktiskt beredas åt både-och istället för antingen-eller.

Problemet ligger inte riktigt där, som jag ser det. Personligen tycker jag det känns otidsenligt att dela upp kulturen i fin och ful.

Tvärtom kan vi i vår egen stad se intressanta möten ske, mellan sådant som experimentell rockmusik och stor litteratur, mellan det som brukar etiketteras populärkultur och det som sorteras under etiketten fin.

Jag tänker på musikteatergruppen Xinombras Aniara-prolog i Forsbacka Bruk för några år sedan, smakprov av den kunde också avnjutas utanför Musikhuset en lika magisk som minnesvärd kulturnatt. Förra året gav så Xinombra Harry Martinssons Aniara i lilla gasklockan, en intensiv och vacker föreställning där musik, litteratur, teater, ljud och bild möttes.

I november kommer en Epilog på Spegeln, där texter av författare som Ekelöf, Baudelaire, Poe och Södergran möter rockmusik och bildkonst.

Här ser vi ypperliga exempel på självständigt kulturskapande och på kulturmöten som lyfter fram och presenterar stor litteratur på ett sätt som inte bara lockar redan frälsta.

Här finns ett av svaren på den nötta frågan om hur unga ska lockas att läsa. Och märk väl, det handlar om kultur där amatörer och/eller halvamatörer möter proffs.

O-c-h det tillhör det mest spännande som hänt i Gävles kulturliv på senare år. Oberoende av kulkturella etiketter och kulturhuvudstadstävlingar har det hänt och knappast av någon önskan att sätta Gävle som en flashig punkt på någon karta.

I Arbetarbladet 20/9 tar Jan Sjölund upp just denna aspekt och slår ett slag för kultursatsningar oberoende av det maktens PR-jippo han så riktigt beskriver Kulturhuvustadsåret som.

Det är ju ändå vad projektet handlar om i botten. Kultur för maktens skull, för näringslivet, för turismen, för allt utom det kreativa ögonblicket, det ögonblick utan vilket ingen konst någonsin kan komma till.

Kultur som nytta, överallt tjatas om nyttan, inte minst från kulturchefers håll och det står mig upp i halsen.

Bort med tassarna, vill jag säga, bort med de klibbiga nyttotassarna från det jag älskar allra mest.

Jag tycker vidare man måste ställa frågan, inte om pengar, inte om fint kontra fult, inte om intelligentia kontra puckad pöbel, utan på ett annat sätt, med utgångspunkt i den kreativa handlingen, dess verklighet.

Vad händer med Gävles kulturliv på vägen mot 2014? Är det verkligen frid och fröjd med en massa disparata kultursatsningar? Är projektet så fritt och så för alla? Eller handlar det om att sätta ett betsel i munnen på dem som sysslar med någon form av kultur? Handlar det om att all kultur som önskar stöd av kommunen blir tvungen att ställa sig bakom Kulturhuvudstadsparollen en herrans massa år framöver? Och vad riskerar det i så fall att leda till? Kan ett projekt som detta leda till någon som helst form av enhet eller samlad rörelse? Är alla som sysslar med kultur, låg som hög, med på tåget? Eller kommer vi att få ett än mer splittrat och segregerat kulturliv, med å ena sidan subkulturell/alternativ aktivitet bland alla som inte ställer upp på parollen, och å andra sidan ja-sägare som accepterar att huka sig under paraplyt för att måla färgglada kartpluppar år ut och år in?

I så fall ser jag på sätt och vis fram emot de kommande åren, de kan bli fruktbara, om alternativ till maktens Kulturhuvudstadsprojekt kan växa fram.

Den sanna kulturen kan ju aldrig vara ett maktens projekt, den växer fram oberoende av makten, av inre nödvändighet och det är därför lätt att dela den känsla av depression exempelvis Bruno K Öijer uttryckt inför begreppet ”kulturpolitik”.

Men det finns också andra risker än splittring och segregering inom kulturlivet, nämligen att kulturarbetare inte bara går under jorden, utan att de helt enkelt flyttar härifrån, för att kunna verka fritt, bortom den påtvingade nytto- och samförståndsskugga Kulturhuvudstadstävlingen kastar så många år omkring sig.

Ja, många kanske bara drar, väl vetande att tävlingar för någon annans syften, de skapar ingen god kultur i sig.

Camilla Dal

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons