Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med debutsuccéns ­förbannelse hängandes över sig

/

För några dagar sedan kom Donna ­Tartts tredje roman ”The Goldfinch” ut. Om man har tålamod kan man vänta till november och köpa den svenska ”Steglitsan”.

Annons

Det är en stor händelse, det här, och vi är många som har längtat efter hennes tredje roman. Den där boken som ska gör allt bra igen efter succédebutens förbannelse. Tartts debutroman, ”Den hemliga historien”, kom redan 1992 och slog världen med häpnad.

Eftersom jag bara var elva år då och helst läste ”Kitty”, ”Fem” eller pappas gamla ”Bröderna Hardy”-böcker slogs jag inte alls just då. Det skulle dröja ytterligare några år innan jag upptäckte denna magiska roman.

Alla som har läst ”Den hemliga historien” är ense om dess storhet och fem miljoner sålda böcker kan inte ha fel. Det är ju något alldeles särskilt fascinerande med böcker som handlar om intellektuella universitetsungdomar i hemligt slutna sällskap som läser gamla greker och knarkar på dekadent vis.

Jag tänker mig att varenda litteraturstuderande svensk högskolelev skulle gnaga av sin högra arm för att få vara med om något liknande. Förutom mordet då. Och kanske knarket.

Personligen skulle jag till och med gå så långt som att säga att ”Den hemliga historien” är min favoritbok. Och fylla på med Curtis Sittenfelds ”En klass för sig” (vilken man vid flera tillfällen var tvungen att sluta läsa några minuter eftersom skämskuddar fungerar mycket bättre vid tv-tittande än vid romanläsande). Båda två är författare med debutsuccéns förbannelse hängandes över sig.

Efter dessa två skulle jag förmodligen inte kunna sluta rabbla upp favoritböcker. Men de här skulle ändå vara först ut.

Det skulle dröja tio år innan Donna Tartt följde upp sin debut. ”Den lille vännen” kom ut 2002. Och trots att tio år hade passerat, eller kanske just därför, fick boken ett ljummet mottagande av litteraturkritikerna och trots att den sägs vara riktigt bra så blev den inte alls särskilt populär bland läsarna.

Problemet var de höga förväntningarna och besvikelsen över att den inte alls var ”Den hemliga historien”. Min andra favorit Curtis Sittenfeld var i samma litterära situation efter sin debut ”En klass för sig”. Hennes uppföljare var tunn och tråkig, kändes platt och grå. I jämförelse.

Sittenfeld bröt förbannelsen med sin tredje roman, ”Presidentens hustru” som var makalös och den senaste, ”Sisterland” (kommer på svenska vår/sommar 2014) skulle jag säga är bäst hittills.

Hennes tredje roman frigjorde henne från debutsuccéns förbannelse, kan man säga. Det är precis det jag hoppas att Donna Tartts nya ska göra för henne. Att hon ska bli så där alldeles lysande som Sittenfeld.

Och det är väl ett gott tecken att många av de amerikanska kritikerna är helt lyriska över ”The Goldfinch”.

Annons
Annons
Annons