Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Anarkistisk Gävle-impro imponerade stort

+
Läs senare
/

Vindöga 2014
Teaterverket i Kulturcentrum, Sandviken

Teaterverket är en perfekt lokal för musik, en svart låda utan störande intryck från omvärlden. Här tar årets Vindöga plats.

När jag kommer dit på eftermiddagen väntar kvällens långa pass, drygt hälften hinner jag med.

Michael Larsson, vars livevideo vi känner under etiketten Deadpixel, inleder med en film, fragment ur verket Soundscape Landscape, skapat i Aten 2013. Den skildrar bönen i en moské, pixliga, bearbetade bilder av män i bön, deras ryggar och jeansbakar.

Filmen är kort, saknar för och eftertext och ingen presentatör finns som säger något, så det blir lite anonymt. Det gäller tyvärr hela tillställningen, akterna avlöser varandra på ett inåtvänt sätt, som om vi som är där antas vara införstådda med det som sker.

Något för arrangörerna att tänka på till nästa år. För inte är väl Vindöga enbart en angelägenhet för FIAs blyga medlemmar?

Olle Oljud bjuder på ett helgjutet och meditativt drone-verk där en skeppsklockas klang spelar viss roll i byggandet av elektroniskt brus som från vattenfallet vid världens ände, dånet från helvetesugnar och något som kunde vara ett väldigt litet bakgrundsljud uppförstorat till groteska proportioner.

Men elektronik i all ära, det som sätter störst avtryck hos mig denna kväll är improvisationsmusik på elförstärkt gitarr och kontrabas.

Johan Sundberg och Lars Jonshult har spelat tillsammans ett tiotal år och det märks. Deras improvisation i fyra delar bjuder på en intensitet, lyhördhet och musikalisk kommunikation man inte upplever så ofta.

Tillsammans utforskar de sina instrument, från det stilla flanerande till snabba löpturer längs instrumentens greppbrädor, det är ljuden av strängar och trä och känslan av saker som ligger och slår i vinden från havet.

De kallar sin musik för anarkistisk Gävle-impro, så det där med havet kanske inte är helt taget ur luften.

Frenetiska rytmer frambringade med pinnar och stråkar avlöses av poetiska klanger där e-bow och plättvändare får strängarna att sjunga.

Det melodiska växer i en innerligt vacker och tät jazzimprovisation, där en del av skönhetsupplevelsen ligger i musikernas uppenbara kärlek till sina instrument och hur teknik och elektronik underordnas musikens uttryck och samspelets magi.

Sist hör jag Slim Vic ge en kort liveversion av sin vinyl-EP Bärsärk. Knastret far som flistersnö mot en glasruta, en diskborste ger upphov till ett vått flöde och den råa tyngden har flera skikt, men hela framförandet känns väl kort, Slim Vic hade gärna fått hålla på lite längre.

Camilla Dal

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons