Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En kväll av eftertanke, skönhet och ljus

Tjernobylveckan avslutas med konsert, men sista olyckan har vi inte sett.

Annons

Kärnteknologin får vi böja oss inför, jag gör det under protest, valde inte den åt mina barn. Det är tvång och underkastelse som bara liknar den inför döden. Maktlös är jag inför dem som högmodigt proklamerar att dödlig giftighet i 100 000 år är något vi människor kan greppa och hantera. Lite strålning är inte farligt, oron är värre, och dödsfallen efter Tjernobyl, även i Ukraina, är så få att de försvinner i statistiken, säger experter som snart är borta, slipper ansvar. Om Fukushima är det kusligt tyst, redan. Detta är mer än jag står ut med.

Men musiken är en tröst, särskilt tydligt denna kväll av eftertanke, skönhet och ljus i Heliga Trefaldighets kyrka. Att vi får höra en av Bachs Brandenburgerkonserter kan vi tacka lyckliga slumpar för. Manuskriptet kom på villovägar och återfanns först i mitten av 1800-talet. Sedan dess räknas konserterna till det främsta barocken gav.

Vi hör den sjätte, ett experimentellt verk för mycket liten ensemble, två cello, två viola samt generalbasens kontrabas, cello och cembalo. Först rent himmelsk livlighet och sväng, dirigenten sitter vid cembalon, viola-stämmorna jagar runt, runt. Det sakta skridande adagiots vemod är som en Vanitasmålning, ett försök att fånga omistliga ögonblick – då de redan är förbi. En allvarlig begrundan inför livets flyktighet och skönhet. Sista satsens snabba punkterade rytm och raffinerade flätverk av stämmor, vilken njutning. Snälla, spela alla Brandenburgarna, någon gång!

Mer Bach i en aria ur känt kantat. Simon Dunn sjunger med inte så stark, men behagligt varm, djup röst. Ett ögonblick av närvaro och innerlighet i kandelabrarnas sken.

Kvällens andra solist, Karin Roman, sjunger ett stycke ur Mozarts ofullbordade c-mollmässa. Raffinerad, barockinspirerad musik, där sångstämman svarar blåsinstrumenten, uppåt, i virvlar. Karins fantastiska röst fyller rummet, klar, ren och mjuk. Det är musik som friskaste vatten.

Sist Gabriel Faurés Requiem, ett ljust och positivt verk som tog form under lång tid, 1870-1900. Fauré såg döden som en befriare och var som organist trött på konventionell begravningsmusik. Första satsen drivs av mäktigt tunga basar, långsamma som i doom metal under körens lyft. Snart böljar musiken, bär oss med. I andra, tydligt uppåtriktade satsen sjunger Simon solo. Tillsammans med orkestern och kören skapar han en känsla av att stiga genom solbelyst vatten. Mer vattenkänsla i tredje satsens Sanctus, porlande arpeggion från harpa och stråkar och vilken kraft i bleck och basar.

Pie Jesu är orgelns, harpans och Karins, en ren ljusdränkt njutning. Mörkare stråk i Angus Dei, körens brus, ett tungt lod som faller. Kören och Simon sjunger om befrielse med mjuk kraft och blecket stöter uppfordrande på paradisets port, den öppnas mot orgelns ljus, änglaröster, en välkomnande känsla som sakta för till ro.

Camilla Dal

Annons
Annons
Annons