Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En strålande vinterresa

/
  • Schuberts

Annons

”Var och en av hans sånger är en dikt om den dikt han tonsätter.”

Så skrev en av Schuberts vänner om hans sånger. Samtiden slogs av friheten i hans musik.

Sångcykeln Winterreise (24 sånger) är unik, med sitt mörka fokus. Och vädret i går kväll: en perfekt ram.

Jerker Swande presenterar sångerna, utmärkt och kortfattat. Bra också att Tomas Nordlund sjunger på svenska, i Bo Setterlinds målande översättning.

Han sjunger utantill, fuktar inte heller strupen en endaste gång!

Det blir spännande att följa vandraren på hans väg genom det förfrusna landskapet, i ensamhet, kärlekssorg och dödslängtan, från inledningens avsked till slutet, då han hoppas att döden, i en positivhalares gestalt, ska ta honom till nåder.

Lokalen är utmärkt vald, med en akustik som lyfter fram musiken, skapar djup närvaro. Lite orolig har jag varit innan, romanser kan lätt bli överpretentiös skönsång. Men icke, det handlar ju om h-u-r och här är detta hur alldeles strålande.

Verket skrevs för tenor, Tomas Nordlund är baryton och hans röst är djup, varm och stadig med ett behagligt vibrato, uttalet tydligt.

Stellan Alneberg spelar pianostämman (verkligen mer än bara ackompanjemang) med skicklighet och känsla, stödjer sången samtidigt som han bidrar med egna färger. Färden går, det stormar, frusna tårar från ett hett inre faller på vandrarens kind.

Stundtals pulserar pianot och sången stiger kraftfull så jag ryser.

Vandraren drömmer lyriskt om grönska, passerar en flod, gäckas av irrbloss och stackarn, kråkorna skiter på hans hatt. Utstött, främling överallt, inte ens i kolarens koja finner han ro och den ljuva vårdrömmen slits i stycken av tuppar och korpar.

Inte utan att resan liknar målningar av Caspar David Friedrich, hans ensamma gestalter i gåtfull, obarmhärtig natur.

Vid sista vägskälet väljer vandraren vägen mot döden, men inte ens kyrkogården har plats till övers. Han repar mod, gör upp med sina illusioner, finner den ensamme positivhalaren och tiden stannar upp, i pianot med en upprepad, ödsligt klingande kvint.

Finner vandraren ro till sist? Vem vet. Att jag känner mig särdeles upprymd efteråt vet jag dock alldeles bestämt.

Camilla Dal

Annons
Annons