Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Häxdans och en flammande rysk bikt

+
Läs senare
/

Rysk musik med sitt växlande temperament passar årstiden, men varför inte en kvinnlig tonsättare på internationella kvinnodagen? Nå, kvällen inleds i alla fall med häxdans. Mussorgskijs ”Natt på Blåkulla” komponerades på 1860-talet i ett par versioner. Efter tonsättarens död gjorde kollegan och vännen Rimskij-Korsakov en kraftfull bearbetning, slipade av verket dess kanter och anpassade det för salongerna.

Det vi hör lär skilja sig mycket från ursprungsversionen. Tänk vad intressant det hade varit att få jämföra med Mussorgskijs egen slutversion. Den Bulgarienfödde dirigenten Yordan Kamdzhalov (nu verksam i Heidelberg), leder orkestern med distinkt skärpa från första tonen. Han visar sig vara något av en intellektuell som med avmätta rörelser får orkestern att skära ut sina virvlande stämmor med dramatisk precision och stundtals formera sig till ett nästan skrämmande attackskepp av ren kraft. Sjostakovitjs andra cellokonsert från 1966 är ett starkt gripande verk.

Jakob Koranyi är en mycket begåvad cellist som spelat i trakten flera gånger genom åren, med Gävle symfoniorkester och på Sandvikens kammarmusikfestival. Nu är det några år sedan jag hörde honom (2007) och visst har han mognat i känslouttryck och säkerhet. En bit in i första satsen händer något ovanligt: i ett intensivt parti där strängarna slås och rycks med fingrarna, går plötsligt en av dem av. Oväntad paus, men snart är solisten tillbaka och allt tas om från början.

Cellostämman vandrar ensam, en trevande smärtsam linje som utvecklar sig, sorgsen, resignerad men buren av inre kraft. Instrumenteringen är spännande och effektfull, cellons förtvivlan svaras av harpans fina plock, av hornen, vi förs på strövtåg som i en mörklagd trädgård, som genom en byggnad med nedsläckta rum. Xylofon och blås klirrar och klingar, signalerar inledningen på en lättare dans där xylofon och cello för sig med stil. Snart släpper orkester på för fullt med hela paletten av tungt glödande färger innan cellon är ensam igen. I andra satsen trås en raskare dans där cellon åter möter enskilda stämmor: träblåset, stämma för stämma och de märkliga slagverkseffekterna hos mästerligt hanterad xylofon, virveltrumma och tamburin.

Musiken lösgör sig från tid och rum i själslig eldskrift och ja, detta är också Sjostakovitjs sista verk, en flammande bikt. Finalens galna urverk löper amok med metallisk intensitet innan en lång virvel återkallar lugnet och verket dör bort i en celloviskning stödd av tonsvaga men effektfulla slagverksanslag. Stående ovationer efter detta, blommor från flera håll, själv är jag tårögd, inte alltid jag blir så gripen.

Fullt lika gripen blir jag inte av Tjajkovskijs sjätte symfoni från 1893, även det tonsättarens sista verk, ett bygge av konflikter, nostalgi och dödsaning. Tjajkovskij dog kort efter uruppförandet, som han själv dirigerade. Det sägs att han självmant, alternativt under hot, drack ett glas kolerasmittat vatten. Mord, självmord eller olycka, därom tvistas, men Tjajkovskij var djupt olycklig, tvingad till utanförskap av ett samhälle som bannlyste homosexualitet. Här hörs mäktigt fallande fraser i början och jagande stämmor. 

Här återkommer också något kliniskt i de tydligt åtskilda stämmorna, en nästan kirurgisk precision som skapar viss övertydlighet. Stillhet står mot känslostormar, patetisk nostalgi mot hymn.

Andra satsens vals är ljus och lätt innan det brusar, lite intresselöst, likt minnen förmedlade genom torrprat. 

Tredje satsen bjuder på prakt medan finalens resignerat avklarnade rörelser säger oss att allt slutligen är förbi.

Camilla Dal

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons