Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen kör vill jag missa!

/

Jazz, folkmusik, svensk kyrkomusik, barock och romantik. Camilla Dal ser hur jubilerande Forsbacka Kammarkör och Ängby Motettkör rör sig i vida musikaliska landskap.

Annons

Körkonserterna avlöser varandra på lördagen, ingen vill jag missa. Det är något med körmusik som lockar, kanske minnet av berusande körsång i en avlägsen ungdom.

Forsbacka Kammarkör och Ängby Motettkör rör sig båda i vida musikaliska landskap av såväl profan som sakral musik, som jazz, folkmusik, svensk kyrkomusik, barock och romantik.

Nu firar Forsbacka Kammarkör 50-årsjubileum och bjuder på mestadels profana musik ur sin stora repertoar, vilket balanseras fint av Ängbykörens helt igenom sakrala konsert.

Många vill vara med och fira Forsbackakören, Bo Lindesalen fylls till sista plats. När kören bildades 1962 bestod den av blott fem sångare, sitt namn och riktig körstorlek fick den några år senare.

I dag har kören 40 sångare och gör konserter på egen hand och tillsammans med olika artister och orkestrar. För bara en vecka sedan hörde vi dem backa upp Thomas Di Leva tillsammans med Gävle Symfoniorkester, med den äran.

Konserten börjar smittande rörligt med Purcell ute i foajén, sen får vi inta Bo Lindesalen. Hans Blomgren, tidigare körens ledare, berättar kronologiskt och tidsfärgat om körens många äventyr med konserter och skivinspelningar, här hemma och utomlands.

Körens legendariske förste ledare och store inspiratör Börje Forsell ledde kören i hela 43 år, så kören har bara haft fyra ledare. Nu delar Eva Aronsson och Åsa Jehrlander på uppdraget.

Kören börjar mjukt och skirt med en spiritual, men tyvärr, akustiken i Bo Lindesalen är alltför dämpad, ingen rumsklang finns som lyfter.

Humoristiska nummer som Boldemans Mopsen blandas med folkvisor arrade av Hugo Alfvén (där en hel drös forna körmedlemmar kliver upp på scenen och förtätar klangen) och jazzlåtar som Svend Asmussens Hambo om bakfoten, Lars Gullins fina Kärlekens ögon och örhänget Lullaby of Birdland.

Särskilt mycket svänger det när musikerna för kvällen kompar och på det hela taget funkar jazzlåtarna bäst. De kräver inte mer än kören klarar och det märks att sångarna känner sig säkra och har roligt.

När jag ger mig av för att hinna till Heliga Trefaldighets kyrka återstår flera av de totalt 25 numren, men det passar bra att lämna efter Olle Adolphsons Nu kommer kvällen. En konsert tillsammans med just Adolphson tillhör körens mest minnesrika.

Ängby Motettkör från Bromma församling hade varit värd en större publik, det är glest i bänkarna. Men några jag pratar med hörde dem förra gången de var här, för sju år sedan!

Kören, som består av 32 sångare, grundades 1984 av en då nyutexaminerad Per Ahlberg, numera kantor och körledare i Heliga Trefaldighets församling.

Det blir en mycket vacker konsert med sakral musik från 1500-tal till nutid. Kören börjar med Andliga sånger av svenske 1800-talstonsättaren Söderman. De sjunger utomordentligt samlat och nyanserat, med en mild och utsökt klangrikedom som lyfts mot höjden av kyrkans akustik.

I Whitacres Lux Aurumque spelar rösterna som ljusstrålar i ett mörkt rum, och i en lovsång av Nystedt griper sångens krafter tag. Det här är en kör som håller hög musikalisk klass och som förmår förmedla såväl känsla som skönhet. Rachmaninovs Ave Maria blir en stilla enhet, medan Waldenbys Exultate Deo bjuder på mer komplex stämväv. En enkel melodi av Mendelssohn avslutar, vackert vävd, rik i klangen.

Slut på körlördagen, trötta öron men mersmak – fullt och visst.

Camilla Dal

Annons
Annons
Annons