Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Lysrör och rörelse från inexakt till exakt

+
Läs senare

I höstens andra Ventil blir två verk till ett. Tonsättaren och musikern Mats Lindströms lysrörskomposition One skrevs ursprungligen till ett Rauschenberg-symposium på Moderna Museet 2007. Kopplingar finns till David Tudor som uppförde lysrörsverket Flourescent Sound på samma plats 1964.

Annars lär Mats Lindström vara ensam i världen om att skapa musik medelst transformerade vibrationer från lysrör. I huvudsak fristående har koreograferna och dansarna Maria Fahlin och Anna Koch (annars verksamma var för sig, ett samarbete som det här hör till ovanligheterna) skapat det flödande, såväl koreograferade som improviserade verket Inexakt.

I september uppfördes One – Inexakt utomhus vid Ekornavallens gravfält, lockade då storpublik. Säkert en spektakulär upplevelse bland megaliterna, här får vi nöja oss med teaterns ”lilla” scen. Vilket går alldeles utmärkt, det blir närmast fullsatt.

Lysrör ligger utplacerade i cirkel, dansarna drar bort vita tejpremsor från golvet medan vi går in. En blåsig, glasig melodi ljuder i botten, däröver knaster och skrap.

Dansen börjar i det symbiotiskt synkrona, i jämsides liggande syskonrörelser. De dansande reser sig, handrörelser som hämtade från asiatisk dans övergår i större rörelser som minner om fiskar, träd.

Dansen blir alltmer suggestiv till lysrörens ljusblixtar och musikens regelbundna rytmer som överkorsas av mer slumpmässiga ljud, skrap och knaster.

Rörelserna växer, böljande och organiska tycks de alstra sin motsats: maskinljud.

En stor svängning mot ökande komplexitet, så ljuder musiken ensam. Urladdningar som i en nattlig elektrisk storm får rummet att skaka, vibrera sig in i min kropp.

I det koreograferades solopartier lösgör sig fågelväsen under skarpa varningsrop, där ryms en koncentration som vänd mot en inre kraftkälla närmar sig det extatiska.

Tejpremsorna återkommer i en svartvit film som utgör en vilopunkt, där tejpmönster läggs hieroglyfiskt över golvet, lossas och eftertänksamt rullas ihop.

Så dans igen, liggande simrörelser, sittande dans i märkliga figurer, allt sammanhållet av den mjuka, koncentrerade rörelsen, det täta, samspelet där dansarna tycks lyssna av varandras kroppar, så mottagliga för varje skiftning att det inexakta övergår i sin motsats, exakthet. Ett dräktbyte till silver och orange markerar separation, ett utstigande ur symbiosen mot individualitet: jag dansar först nu, sedan du.

Mot slutet det enda illusionsbrytande utsteget ur den annars genom hela verket sammanhängande rörelsen: Anna faller in (ut) i samplade Michael Jackson-steg, innan rytmen ökar och det tvärt tar slut.

En mycket spännande och fantasieggande föreställning att bära med sig och begrunda, full av motsatser och likheter, av monotoni och monotonins brytande, av rytm och slingrande linjer. En lyckad, svängande balansgång mellan förutbestämd form, lyhördhet och improvisation.

Camilla Dal

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons