Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mörka melodier och noise mötte en plojig Moder Jord

/

MUSIK: Camilla Dal ser Sontag Shogun och Julia Kent i Sandviken.

Annons

IDKA/Lamour har lyckats klämma in större delen av vårens konsertprogram under senare halvan av mars. Först en dubbelkonsert i Musikverket i Sandviken med New York-baserade elektronmusiktrion Sontag Shogun och Julia Kent, cello-laptop-solist och kompositör som en del nog känner igen från Antony & The Johnsons.

Julia Kent inleder konserten, hon spelar barfota och styr looparna med stortån. Hon är klädd i svart, cellon är svart, svart är hennes skugga och musiken är också mörk. På den stora filmduken loopas en rökslinga som bildar meandrar och strömmande krusiduller innan den vänder och sugs tillbaka igen.

Sju korta stycken bildar en svit av avskalat och dramatiskt vemod. Än ligger en mörk drone i botten under minimalistiska teman i moll, än är det fingerspel över sköra rytmer, i något som svävar mellan keltiska slingor, pop och konstmusik. Ibland får basen rummet att vibrera och musiken borrar sig ner till ett gränsland där röster från andra sidan läcker igenom, och sedan: tung, hypnotisk stillhet.

Efter en kort paus intar trion Sontag Shogun scenen. Bordet är dukat med effektboxar och sladdar blandat med husgeråd och en äkta analog looputrustning, bestående av en rullbandspelare och ett ställ med bandslingor. Till det synth och husets flygel.

Jag vet inte riktigt vad jag väntat mig, men knappast det raffinerade och suggestiva möte mellan röst, noise och vemodiga pianomelodier vi får höra. Jag gillar kontrasterna och oräddheten för det vackra, men blir inte klok på videon. Den mixar grafiska naturscenerier med en gudinnelik kvinna med blonderat hår, mycket mascara, kroppsstrumpa och klolika naglar. Hon bollar kosmiska ljussfärer, blossar på e-cigarett och gråter rök, som en plastig plojversion av Moder Jord. Är det verkligen en tillfällighet att konserten infaller under klimatjippot Earth hour?

Musiken rör sig från innerlighet mot desperation och tillbaka i långa förlopp. Videon får gå två vändor och under den andra är Julia Kent med på cello. Tillsammans bygger de fyra musikerna ett sjungande, rytmiskt ljudlandskap som får all känsla för tid att försvinna. Plötsligt är klockan nio och det är dags att gå ut i den vanliga världen igen. Där lyser lamporna som de brukar.

*

Läs mer: Hitta alla artiklar från GD Kultur här

Läs mer: Missa inte det senaste – följ GD Kultur på Facebook

Annons
Annons
Annons