Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mozarts Requiem drar alltid publik

Gävlesymfonikernas tillträdande chefdirigent Jaime Martin ledde skärtorsdagskvällen ett på många sätt imponerande framförande av Mozarts Requiem; ett verk som gör sig bäst i detta storformat.

Annons

Och snyggt att låta de fyra sångsolisterna stå placerade mellan orkester och kör – och därtill akustiskt effektfullt med första- och andrafioler som ytterflanker.

Konserthuset var ovanligt välfyllt – men Mozarts Requiem drar alltid folk. Varför? Delvis beror det nog på mytbildningen kring verket. Men framför- allt är musiken så mäktig och gripande: här möter en Mozart vars tonspråk skiljer sig från tidigare kompositioner. Här möter en stränghet, ett allvar, som aldrig tidigare. Mozart gör en tonmålning av Döden.

Sommaren 1791 fick den sjuke och skuldsatte Mozart en anonym beställning på en dödsmässa. Efter att ha mottagit förskottsbetalning satte han igång med komponerandet. Trots att hans hälsotillstånd snabbt försämrades arbetade han febrilt vidare – mer och mer i den fasansfulla övertygelsen att det var sitt eget requiem han nu skrev…

En andaktsfull storvulighet präglar detta verk, som Mozart bara delvis hann färdigställa. Tack vare skisser och muntliga anvisningar kunde lärjungen Süssmayer avsluta verket (låt vara att man i de avslutande satserna kan ana att upphovsmannens geni här slocknat).

Milos Forman skildrar i sin film Amadeus (1984) hur en dödstrött och likblek Mozart framviskar några sista melodier för notupptecknaren innan han ohjälpligt försvinner bort från livet. Ungefär så lär det enligt den dåtida sångaren Benedikt Schach också ha varit: det sista Mozart gjorde var att gå igenom soliststämmorna med fyra sångare. Mitt i Lacrimosa-satsen ska han gråtande ha avbrutit repetitionen – för att så lägga noterna åt sidan och låta döden komma.

Med mjuk, uttrycksfull och därtill gestiskt fyndig dirigering höll Jaime Martin snyggt ihop den timslånga konserten, där både kör och orkester efter en viss inledande anspänning mer och mer blommade ut – låt vara att den väldiga kören inte klingade alltigenom homogent. De sammanlagda körerna imponerade likväl – exempelvis gjordes Dies irae-satsen välgörande distinkt, med samlad kraft och med tydlig konturering; lika kraftfullt och välartikulerat framträdde kören i Rex tremendae – och Lacrimosa-satsen gjordes änglamolnsaktigt mjukt.

Särskilt i i Domine Jesu – där Jaime Martin lyfte fram det viga, det rörliga i musiken – spelade Gävlesymfonikerna med fin lyster. Likaså i Dies irae-satsen, där det ovanligt uppdrivna tempot gav suggestivt resultat.

Sångsolisterna höll genomgående hög klass. Sofia Niclassons källklara sopran är som gjord för Mozart. Johan Christenssons tenor klingade alltigenom njutbart. Erika Sax vibratopräglade alt framstod möjligen som lite väl operamässig i sammanhanget. Unge Henning von Schulman är en lovande bas; inom kort tar han sin examen på Operaakademiet i Köpenhamn.

Björn Gustavsson

Annons
Annons
Annons