Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Musik som bjuds oss som silver

+
Läs senare
/

Fredagsserien på konserthuset i Gävle fortsätter med ett program som vi applåderar.

Gävles musikliv hänger sina troféer på rad: Det är för kvällens dirigent Eivind Aadland och för solisten Tatjana Vassiljeva, som spelat i de största sammanhangen, vi kommer.

Norrmännens nationella identitet är ofärdig och ömtålig; Aadland väljer noga sina verk. Munktells ”Valborgsmässoeld” inleder kvällen – nordisk, ljus, besynnerligt figurativ musik som frammanar bilder av våren, precis då isarna smäller mot en trevande värme. Detta är nationalskapande liksom Elgars Cellokonsert.

Edward Elgar – pompös och krävande – tillhör de brittiska imperiebyggarna. Cello är ett visuellt oskönt instrument men de djupa ljuden värmer inom oss. Tatjana Vassiljeva behärskar sin slitna Stradivarius så mjukt att tonerna får glans av barnkammare och utan fotfäste i strängarna. Det bjuds oss som silver. Tuborna bryter av och disharmonin förstärker känslan av den mildhet och lenhet som cellon sjunger.

Så här nära en Stradivarius har vi aldrig tidigare varit. Så fort den ger ton svarar fiolerna och överröstar den, och blåsarna fyller i fraseringen smidigt och fullständigt. Vemod, nästan tungsinne – och Vassiljeva i blå klänning är underbar – stråken darrar upphetsat; ljudet blir varmt och kompakt som av insekter.

Efter pausen spelar orkestern Brahms, och om Elgar gör anspråk på lyssnarna så tyckte Brahms om att komponera. Brahms fjärde symfoni har berövats sitt vemod men väckts och blivit trevlig att lyssna på. Aadland plockar med instrumenten och deras specifika uttryck – musiken blir intressant. Fiolerna leder i kort galopp som i dressyren, nu dansant och sångbar följer vi rytmen; klarinettens mörka sång är styckets kommatecken.

Med sin branta tontrappa är Brahms fjärde symfoni besvärlig för flöjter och oboer, men fiolerna trivs när de efter ett petigt pizzicato leds uppåt och uppåt men bara försiktigt av fagott och klarinett.

Publiken är alldeles stilla – kanske var det för Brahms vi kom.

Lena Thomsson

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons