Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Sensuellt, känsligt och starkt

+
Läs senare
/

Uruppförandet av Rachmaninovs första symfoni blev ett fiasko. Dirigenten var onykter, musiken svårhanterlig (vilket kolleger förgäves försökt påtala) och recensionerna blev dräpande.

Detta plus Rachmaninovs leverne, utsvävande som hos en senare tiders rockstjärna, resulterade i skaparkris och djup depression. Kuren blev hypnos, en terapi som blev så framgångsrik att den andra pianokonserten från 1901 tillägnades hypnotisören, psykoanalytikern Nikolai Dahl.

För ett par år sedan hörde vi den med ryske pianisten Gavrilov, då slogs jag av jazzigheten och kraften i verket. Nu, med unge amerikanen Joshua Weilerstein på pulten, armeniska Marianna Shirinyan vid flygeln och en uppenbart pigg orkester grips jag av den flödande sensuella värme som byggs upp efter de inledande, läckert jazzpoppiga ackorden. Detta verk pekade onekligen framåt. Drömkänsla, stora brusande linjer, rysk storslagenhet, Annamias säregna hornmelodi och ett förtrollande rytmiskt samspel i första satsen följs av den andra satsens mycket vackra, mycket välkända tema.

Pianospelet rullar, gnistrar, målar upp Rachmaninovs drömvärld med utomordentlig känslighet. Och så dirigenten som studsar med tredje satsens kraftfulla, rytmiska sväng, stora jazzstötar och brusande svep.

Som extranummer får vi Gershwins The man I love, glimrande av stjärnljus och neon.

För Sibelius var symfonierna ett svårt kapitel och inför den femte kände han stor bävan. Symfonier var inte på modet och han kände sig inte hemma i modernismens atonalitet. Dessutom oroade han sig för sin hälsa. Komponerandet blev en kamp som resulterade i ett verk med förnyad tonalitet, symmetrisk form och stark naturkänsla. Under en vårpromenad såg, och inte minst hörde Sibelius en stor flock svanar, vilket gav upphov till finalsatsens svantema, ett tema som senare lånats av flera popband. Symfonins inledning har också inspirerat andra, som John Coltrane i A Love Supreme.

Symfonin omarbetades flera gånger innan Sibelius var nöjd. Sibelius själv dirigerade såväl originalversionen 1915 som slutversionen 1919. Här hör vi en den genomsköljd av stark livskänsla. Naturmystik målas upp i första satsen, fint nertonade partier följs av stora vågrörelser och det kraftfulla utropstecknet sist lockar fram spontana applåder. Andra satsens pizzicato med fin blåsmelodi övergår i vals och sista satsens snabbare tempo växer till det storslagna svantemat mot dramatiskt sönderslitna skyar och de avslutande, skarpt skurna ackorden. Snyggt och mäktigt, inte svårmodigt alls.

Camilla Dal

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons