Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Smärtsamt vackert, formsäkert och komplext

+
Läs senare

Konserten med uruppförandet av Mattias Lysells Synaulia blir en väl sammansatt helhet.

Det nyskrivna verket ramas in av en festlig och sirligt rytmisk svit ur Monteverdis första opera Orfeus och Carl Nielsens första symfoni, där han för första gången använder sig av ”progressiv tonalitet” och låter grundtonartens moll brytas mot dur.

Men det är för Lysell jag är här. Verket, som förenar modernt filmisk dynamik med änglaflykt och den äldsta noterade melodin från antikens Grekland, presenteras fint i form av ett samtal mellan tonsättare och dirigent.

Och vilken musik det blir och med vilken närvaro orkestern spelar!

Fredrik Burstedt, tidigare konsertmästare i orkestern, dirigerar med fasthet och en enastående förmåga att lyfta musikens inre andning och kraft. Maffigt stora klanger slår ner i skärrande skikt, möter svävande partier där änglarna tar gestalt. Som han ofta brukar är Lysell själv delaktig och bidrar med ljud från mixerbordet. Verket igenom slås jag av den tydliga formkänslan, påtaglig även i det drömskt flytande, genom såväl små rörelser och skönt stigande klanger som grövre basar och bleck.

Och vem sitter där om inte Tobias Carron som låter flöjten skimra genom ett stilla regn av gyllene toners stoft. Snabbt drivande bleck bildar kontrast, ljuset på scenen skiftar från rött till blått till orange, piccolan gnistrar och vi hör harpa fast ingen syns. Förklaringen får jag efteråt, pianisten spelade harpstämman på synt. Jordisk aktivitet står mot det himmelskt svävande och i mitten spelar Annamia Larsson den antika melodin på hornet, speglad av elektronik. Som en folkmelodi, något som kunde ha spelats över bergen här en gång, förunderligt rent och klart.

Klanger vävs åter samman med rörelse, det är rent smärtsamt vackert, lättillgängligt och ändå komplext. Så klättrar först baspizzicato, sedan vibrafon på klangväven, det är så drabbande att publiken bara reser sig efter det oväntat nedtonade slutet och själv är jag omtumlad, lycklig och berörd.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons