Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Snurrande ljus och djupaste mörker

/
  • Min stora sorg är en av kvällens stora akter, en expansiv uppenbarelse i Cleopatramössa och fladdrande fanor som fick Stora Gasklockan att kännas trång.

Fjärde upplagan av PUSH och aldrig har jag sett så många tjejer på IDKAs scen. Tummen upp för det!

I år har PUSH flyttat från Spegeln till Gasklockorna och komprimerats till en enda kväll.

Programmet har stramats upp, samtidigt breddats. I år är det färre laptopakter och mindre (svår) elektronisk konstmusik men desto fler analoga syntar och akustiska instrument. Trots högt tempo (jag kutar mellan gasklockorna i halvtimmesintervaller för att hinna med så mycket som möjligt av de tretton akterna) flyter schemat utan strul. Välorganiserat, med andra ord. Gasklockorna är mysigt möblerade med soffor, fåtöljer och små bord.

Tristare är vädret och Gävleborna som väljer att vara någon annanstans. Småningom fylls publiken ändå på och när jag går pumpar Funky Tuna upp vild klubbstämning i stora klockan.

Då har det slutat snöregna och mitt huvud surrar av Current Currents och Deadpixels häftiga visuals och snurrande laserljus, av musik på allt från akustiska gitarrer till vevlira, såg, syntar, noiselådor och symaskin.

Kvällen inleds akustiskt med lokala singersongwriters, nyaste IDKA-medlemmarna Erika Blackbird och Amanda Warren. Blues på PUSH, måste vara första gången! Så Lisa & Kroffes fantasyartade ljudlandskap med analoga syntar och röd klarinett till visuals av drivande skyar och ändlösa horisonter. Coola Allison Chanic från El Salvador, också känd som The Queen of Heartache, levererar mörka ambienta beats med ödslig tyngd, urskog, storstad och världsrymd i ett. Något helt annat: Trio Ek Jansson Svensdotter från Göteborg. Med flöjt, kontrabas, vevlira och betydande röstresurser bjuder de på fransk medeltida sång i indisk dräkt, täta improvisationer och musik som bryter upp gränsen mellan noterat och fritt.

Min stora sorg är en av kvällens stora akter, en expansiv uppenbarelse i Cleopatramössa och fladdrande fanor som får Stora gasklockan att plötsligt kännas trång. Medryckande dansbeats och texter med ord som ful, skit, fel bygger ett egensinnigt mörker som blandar storslagen känsla med viss komik.

Wild Invalids vackra ambienta gitarrloopar lugnar ner pulsen efter detta. The Deer Tracks, nyss hemkomna från USA, öppnar locket till sin elektroniska popbrygd, ut kommer en låt skriven speciellt för PUSH, suggestivt olycksbådande med råmande röster, Elins sång och lätt hetsiga beats. Fler låtar ur grytan, absolut magi till flashande blixtar.

Leo Correia, en av världens mest framstående symaskinsspelare, bjuder på syrytmer kombinerade med märkliga ljud, marschtakter och vassare noise. Daniel Araya i sin tur bygger upp ett pumpande technobeat som fyller golvet med dansande silhuetter, det är analoga syntar, trummaskiner och inte en dator i sikte.

Kvällen avslutas för mig med Olle Oljuds och Emma Sörensens rymdsaga som ger dem pris för kvällens bästa dräkt (tyll och rymdantenner), en lekfull resa i vild flöjtmusik, noisebehandlade drycker och övertonsljudande silverdrakar. Sen blir det rave in på småtimmarna med Funky Tuna och DJ Malin Hedman. Men då har jag för länge sedan gått hem, nöjd och en liten aning matt.

Camilla Dal

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons