Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Svängigt och känslosamt

+
Läs senare

Kulturutredningen vill lägga ner Rikskonserter och frågan är hur turnéer med smalare kvalitetsmusik ska ordnas i framtiden. Svångremmen dras redan åt. Holländska Zapp String Quartets längre turné krympte till tre spelningar, två tack vare Musik Gävleborg. Alfta först och så: Drottningen i Sandviken, en lokal som passar musiken perfekt.

Kvartetten har praktiserat sin genreöverskridande improvisationskonst i tolv år. Alla spelar i andra grupper också (ett måste om man vill kunna leva på sin musik) men denna är favorit, här utövas frihet av lust, i egna låtar såväl som i andras.

Många kända har skrivit för dem. Jazzgitarristen John Scofield är en, verk av honom inleder och avslutar kvällen. Peculiar börjar kärvt konstmusikaliskt, övergår i ett energiskt, tätt sväng med klös och ös. Det stillnar sedan för ett skört och sprött violinspel med cellovärme i botten.

Samspelet är intensivt, stämmorna ligger som klistrade intill varandra och näe, jag har aldrig sett en stråkkvartett göra så glada miner när de spelar. Snart står det klart att samspelet utgår från fyra olika och varandra kompletterande temperament, där olika grader av energi, intellekt, humor och konstnärlig känslighet dominerar.

Här finns ett starkt framåtdriv som minner om romsk jazz manouche i Django Reinharts och Stéphane Grapellis efterföljd. Asmussen, säger någon i pausen och ja, han också. Men mest är det eget, som i van Geels låt Rapide, inspirerad av Vivaldi ”in a funny way”. Långa linjer mot ett korthugget pulserande övergår i en romantisk melodi och vidare i ett jammigt parti med svajiga blå toner.

Mer blues med konstmusikanslag i pianolegenden Gene di Novis La Blues, en saxlåt från femtiotalet. Också här står korta former mot långa i mörkt glidande violaslingor. Violinisterna öser på med knäppspel i gitarrposition, till det ett cellokomp av guds nåde. Sällan eller aldrig har jag hört en cellist spela jazzbas lika bra. Och stråkspelet: när det ringlar sakta mellan glesa pizzicaton, när det utvecklas till en Bachlik glödtråd som vrids i stora bågar.

Folkton med bulgarisk touch hörs i låten Hymn: vemodigt åkallande med sågande bordun i botten. Energiska tonstötar och en atonalt färgad jazzmelodi över vandrande bas hörs i Trainspotting, inspirerad av John Coltrane.

Så håller det på i nära två timmar: svängigt, energirikt, känslosamt och varierat. I avslutande Why Nogales av Scofield bjuds på busiga utökade speltekniker som prassel med noter, knäpp på lampkontakter och preparerade instrument i vilt festlig katzenjammer.

Hoppas nu att första besöket i Sverige inte blir det sista. En (galet?) optimistisk tanke: hör vi dem på Gävle Jazzklubb nästa gång?

Camilla Dal

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons