Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

 Tack för hängivenheten, Maritza!

/

På en gång, så ingen oklarhet råder: Jag hade inte möjlighet att se går­dagens premiär. Mina intryck här baserar sig sålunda på onsdagens generalrepetition.

Annons

Och för att citera regissör Jerker Swande, under en sådan repetition uppträder en och annan ”general”. Det är självklart och så ska det vara. Men jag är ganska så säker på att de flesta ”generaler” som dök upp i onsdags i går hade hittat sina rätta platser i rullorna.

Nu söker jag inte i operetten perfektionsim, bevare mig väl. Lika barnsligt förtjust som jag är i den här formen av operett, där tillfälligheter och improvisationer får ha sin givna roll, lika lätt grips jag av leda när jag möter perfektionismen. Tvärtom, blandningen av skickliga proffs och hängivna amatörer tillför en föreställning som denna, tack vare hängivenheten, en härlig energi. En energi som inte alls är så vanlig i den renodlat professionella teatervärlden.

Och det jag inte kan låta bli att imponeras av, med tanke på hängivenheten, är allt det arbete så många friviligt och oftast ideellt lägger ner på en sådan här uppsättning. För att hålla en tradition vid liv som ofta ses en smula över axeln. Eller i alla fall som otidsenlig, som något för nördar och där vi ser på det förlegade i kärlekens spel med roat överseende, i stället för distanslöst stampande av moralisk harm.

Man måste nog ha barnasinnet kvar, tack och lov. Inte bara tro att man alltid måste hålla sig till det strikt rationella. Hur viktigt är det inte att släppa fram det romantiska ibland, det som vetter mot känslor och en vetskap om att det också gäller att ha roligt här i livet.

Usch, det här blev ju ett långt, onödigt försvar för operetten som naturligtvis inte behövs för oss redan övertygade.

Och de som inte är det bryr sig ju ändå inte om den...

Vad som är kul med den här föreställningen är att regissör Swande satsar på humorn. Man tar sig an ”Grevinnan Maritza” med glimten i ögat vilket också ger en skön distans. Man kan ta storyn, rollfigurernas ävlan och kärlekshunger på allvar samtidigt som man ser på det med distans. Och det är just därför vi har så kul. Både ni på scenen och vi i publiken.

Inget smittar av sig så som glädjen!

Det jag också fäst mig vid i den här uppsättningen är musikens roll. För det första är ju Kálmáns toner helt underbara. Smäktande och sugande. Hur gärna hade man inte velat förflytta sig till ett slott i 1800-talets Ungern!

Och oj så fint den stora orkestern – 24 man! – låter under den osannolikt flitige Stellan Alnebergs eminenta ledning. Med vilken intensiv närvaro kramade han inte ur sina musikanter allt det han visste fanns där.

I början tyckte jag kanske att muskerna tog lite för stor plats. Men Folketshusscenen är inte alltid så lättarbetad. Och hade man använt diket hade för mycket av scenen försvunnit. I stället tog man bort ett par rader på främre parkett och satte orkestern där. De sticker upp men vad mera är, och som jag gillar är det här.

Själva poängen med en operett kommer tydligt fram. Handlingen, allt som händer uppe på scenen stammar ju ur musiken, är en följd av den. I musiken ligger operettens förutsättningar, mer än bara i utkast. Det är liksom det som är operettens idé, väsen, magi – vad ni vill. Och här får vi det hela serverat.

Många solister agerar passionerat. Det är härligt. De tar sina figurer på allvar, samtidigt som de skojar lite med dem.

Sånginsatserna borde jag väl inte uttala mg om. Ni vet alla att där är jag ingalunda någon expert. Men för mina behov lät det bra.

Grevinnan själv spelas skönt distanserat av Bianca Muratagic med ett spotskt leende och med bärig röst. Det låter verkligen bra. Rolf Wickenberg fungerar utmärkt som hennes moatjé med goda sångliga insatser.

Anna Sving Sjöblom är alltid rolig att se. Vilken energi hon har! Jerker Swande satsar som sig bör på humorn när han gör sin baron. Janne Dahlbergs furste är bullrande och kul, Eva Westman är närvarande som furstinna. Anna Lundberg gör en eldig zigenerska, Bengt-Olof Agell ett festligt faktotum och Johan Hernblom faller inte ur ramen.

Sist men sannerligen inte minst – Lars Sigvard! Han gör en talroll med sin kammarherre Penizek. Och som han gör den. Full av anekdoter, humor, distans. Det blir nästan en liten minipjäs av Sigvards insats som sätter en festlig punkt på en föreställning som sannerligen ger mersmak.

Och hans Gun-Britt Gratschew – kostymör i 34 år! – har med ”Maritza” kanske gjort sin största kläduppsättning.

Det säger också det mesta om hängivenheten för operetten.

Annons
Annons