Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Outhärdlig läsning om Trollhättan-morden

Är det dags att kalla fler våldsdåd med politiska motiv för terrorattacker? frågar sig Kristian Ekenberg efter att ha läst böckerna ”Det som aldrig fick ske” och ”Den ensamme terroristen?”.

Annons

Varför ska vi förstå en rasistisk mördare? frågar sig vissa. En sådan som Anton Lundin Pettersson, mördaren på Kronans skola i Trollhättan, är bara värd förakt och alla försök att förstå hans handlingar avfärdas som ursäkter.

Har du den åsikten, är Åsa Erlandssons reportagebok ”Det som aldrig fick ske” inte för dig.

Har en glömskans dimma lagt sig över dådet i Trollhättan för två år sedan?

Inte för att hon har skrivit en bok som vill ursäkta Anton Lundin Petterssons handlingar, utan för att hon gjort sitt bästa för att berätta hela historien och komplicera bilden när det hade varit lättare att förenkla.

Både de som vill se honom som en ”ensam galning” och som en ”rasistisk terrorist” hittar saker att irritera sig på i ”Det som aldrig fick ske”.

Två år har nu gått sedan han iklädd svart rock, hjälm och med ett svärd i hand klev in på Kronans skola i Trollhättan och kallblodigt avrättade tre människor och skadade en fjärde allvarligt, alla offer utsedda utifrån hudfärg.

Morden uppmärksammades naturligtvis stort i media direkt efter attentatet, men sedan har som en dimma av glömska sänkt sig över dådet. Mer om den dimman senare.

Läs mer: Fler recensioner av facklitteratur finns att läsa här

Läs mer: Klas Östergren i topp när vi listar favoritböcker juli-september

Åsa Erlandsson harklar sig inte innan hon börjar berätta, utan kastar in läsaren i samma stund som Anton Lundin Pettersson tar sig in i skolan. De skräckfyllda minuter när han vandrar runt i korridorerna och letar offer är en nästan outhärdlig läsning. Hennes reporterblick blundar inte för någon detalj.

När polisen har skjutit gärningsmannen och Sverige har fått nyhetsflasharna om vad som har skett, börjar den infekterade processen med att förstå vad som har hänt. Var han en ensam galning? En skolskjutare med annat vapen? Eller var han en ideologiskt motiverad terrorist?

När livesändningarna har släckts ner och de stora nyhetsmedierna har lämnat platsen, hänger Åsa Erlandsson kvar och pratar med offrens familjer, poliserna som sköt, personalen som ska jobba kvar på skolan och med Anton Lundin Petterssons familj.

Gärningsmannen porträtteras som en bottenlöst ensam människa; till och med när han hade kompisar var han ensam. Efter skolårens slut gled han runt mellan arbetslöshet och praktikplatser, satt fastnaglad framför sin dator och spelade spel och började sin självradikaliseringsprocess på rasistiska nätforum. Ett hittills okänt sista brev visar också att han var förvirrad kring sin sexualitet. De egna misslyckandena med att skaffa ett arbete och en plats i samhället lades på invandrarna.

En av de mest känsliga delarna av Erlandssons berättelse är gärningsmannens egen familj. Sådana frågor ställs alltid när unga människor utför fruktansvärda dåd. Varför såg de inte att han var så ensam? Varför stoppade de honom inte i tid?

I detta fall anar man en kultur av att inte prata om känslor. Omgivningen ”respekterade” Anton Lundin Petterssons integritet och motvilja mot att lägga fram problemen på bordet.

Ännu mer känslig är undertexten om vilket ansvar omgivningen hade i hans rasism. Ty till skillnad från Peter Mangs, som hade en högerextremistisk far som manade på honom, hade Anton Lundin Pettersson inte någon sådan figur i sitt liv. Däremot levde han i en miljö där vardagsrasismen inte var främmande och där hans allt mer rasistiska skämt inte mötte protester.

Läs mer: Hatet som brinner i Sverige

Parallellt med Erlandssons bok kan man läsa ”Den ensamme terroristen?”, där forskarna Mattias Gardell, Heléne Lööw och Michael Dahlberg-Grundberg skriver om ”lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar”. Det är en akademisk bok, i långa stycken allt för präglad i språket av dess uppkomst som en beställning från Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Men den är måsteläsning för den som vill gräva sig djupare ner i dessa frågor. I synnerhet Mattias Gardells del, som ställer de mest brännande frågorna om varför vissa ensamvargar kallas terrorister medan andra lagförs som ensamma galningar.

Dimman som lagt sig över dådet i Kronans skola är den bekväma dimma som kan sluka den ensamma galningen. Ingen behöver ta ansvar på samma sätt.

Läs mer: Isabelle Ståhl i topp när vi listar fem favoritböcker från maj-juni

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Ordet ”terrorist” har efter 11 september nästan blivit synonymt med islamister, men vad skiljer sådana som Anton Lundin Pettersson och Anders Behring Breivik från de islamister som på samma sätt radikaliserat sig framför skärmen hemma och till slut dödar människor av politiska skäl?

Åsa Erlandsson hittar både politiska och personliga skäl till dådet i Trollhättan, de går in i varandra, men en sådan suddighet i motivbilden hittas troligtvis hos de flesta ensamvargar, oavsett om de är islamister eller högerextremister.

”Det som aldrig fick ske” har större möjlighet att nå läsare, men för debatten är ”Den ensamme terroristen?” en lika angelägen bok. Båda ger skäl till att ställa frågan: Är det inte dags att fler av dessa gärningsmän börjar att benämnas som terrorister?

*

LITTERATUR

Åsa Erlandsson

”Det som aldrig fick ske – skolattentatet i Trollhättan”

(Norstedts)

Mattias Gardell, Heléne Lööw och Michael Dahlberg-Grundberg

”Den ensamme terroristen? – om lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar”

(Ordfront förlag)

Annons
Annons
Annons