Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Patrik Sjöberg – en helt fantastisk bok!

/

Boken ”Det du inte såg” (Norstedts) av Patrik Sjöbergs tillsammans med Markus Lutteman har väckt sensation.

Annons

En sådan röst som bryter tystnaden om att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp i ungdomen, som i så många år burit på en sådan mörk hemlighet. Övergrepp utförda av hans tränare och styvfar.

Men inte bara det. Tillförlitliga skribenter påpekade att det var en alldeles utmärkt bok, även i övrigt och av andra skäl.

Välskriven, väldokumenterad, självständig. Här fick vi möta en människa som talade uppriktigt, hade en egen röst och aldrig sa sånt som sådana säger som tror att de måste. För att det ska vara så.

Konventionella typer, konventionella böcker. Hur många tillrättalagda biografier av den sorten av i och för sig intressanta idrottsmänniskor har jag inte börjat läsa (för att släppa dem efter 10–15 sidor, då jag uttråkad gett upp)?

Men med det civilkurage Patrik Sjöberg visat verkade ju det här vara något helt annat. Min nyfikenhet var väckt och jag tog med mig boken upp till ön denna underbart vackra helg när sommaren på allvar kom.

Jag hade visserligen viktigare saker för mig än att läsa böcker. Barnbarnet hade beställt en hemmagjord båt att leka med när han kommer upp senare i sommar. Och så skulle jag häkta på snurran.

Och jodå, jag började förstås med båten. Men i en paus sneglade jag på boken, satte mig bekvämt i stolen solen och började läsa.

Och jag var fast. Och struntade i snurran.

Det är en fantastisk bok. Den är precis så sensationell som det har sagts.

Redan upptakten med det här mottot från Diego Maradona är lovande: ”Jag ber bara om att få leva mitt eget liv. Jag ville aldrig vara ett föredöme”.

Det där återkommer Patrik Sjöberg ofta till. Han har aldrig utgivit sig för att vara något föredöme. Det är andra som utnämnt honom till det.

Han ville bli världens bästa höjdhoppare och det blev han.

Med sitt världsrekord på 2,42, satt sista juni, en underbart skön, ljum sommarkväll på Stockholms stadion 1987, var han världens bästa höjdhoppare.

Man kunde ju tänka sig att det skulle räcka. Men så var det inte. Det räckte inte att han hoppat högst i världen.

Han skulle vara förebild och föredöme också.

Ganska mycket begärt av en ung man som var ett slags värsting i skolan och fick höra följande av rektorn: ”Du går runt här på skolan och pratar om att du ska bli höjdhoppare, men jag ska förklara rent ut vad du kommer att bli. Du kommer att bli ett socialfall, för det går inte att klara sig som idrottsman. Du har försummat dina studier, du kommer inte ens att få betyg. Du kommer aldrig att lyckas med det du tror.”

Patrik Sjöberg tog sedan tre medaljer i tre på varandra följande OS. Han tog guld i VM och i EM. Han vann tävlingar inomhus och utomhus.

Hans satte världsrekord.

Det räckte ändå inte. Han borde ha tagit guld i OS, inte ”bara” hamnat på pallen. Han borde ha tagit tillbaka det världsrekord Sotomayor tog ifrån honom med 2,43 året efter.

Det var alltså vad som begärdes av honom, av Svensson i TV-soffan, av de betalande på galorna.

Och alla de här självutnämnda experterna hade förstås klart för sig vad det berodde på att så inte skedde,

Han ansågs vara en diva. Vilket han sannolikt var. Det sticker Patrik Sjöberg inte under stol med i sin bok.

Men att han inte vann guld i OS berodde på andra saker som han också ingående och pedagogiskt förklarar.

Han tränade intensivt och minutiöst. Och han var själv sin värste kritiker. Hur hett åstundade han inte den där guldmedaljen i OS som aldrig blev hans.

Hur gärna hade han inte satt ett nytt världsrekord?

Han berättar utförligt hur det är hoppa högt. Hur mycket det handlar om talang, kroppsbyggnad, träning och åter träning men också om mental styrka. Om form, om dåliga dagar, plötslig storm över höjdhoppsanläggningen.

Och om skador, skador och åter skador. Kroppen far helt enkelt förfärligt illa. En elitidrottsman har alla chanser att när han slutar bli ett kroppsligt vrak.

Men mycket begärde mer.

Och så var det detta med att han var – och är! – kaxig. Det ska inte en idrottsman vara, anses det. Han ska vara ödmjuk, ”ren” och fin som Sven Nylander. Ändå gick det inte så bra får honom sen heller.

Därmed är vi inne på detta med kokainet. Det blir ett intressant kapitel i boken om Patrik Sjöberg. Denne åkte fast för innehav långt efter att hans karriär som höjdhoppare var över.

Han erkänner att han tagit kokain tidigare också, men inte när han tävlade.

Vid det där kokainbeslaget i Göteborg 2006 (i samband med att Patrik Sjöberg satt på pressläktaren och skrev krönikor för Göteborgs-Posten om EM i friidrott) var höjdhoppskarriären för länge sen över.

Lasse Anrell skrev i Aftonbladet att Sjöberg borde ”skämmas” (jodå, de skriver så). Richard Ashberg påstod i samma blad en hel del ljug som Sjöberg elegant belägger som just ljug. Man kan ju undra varför. Är jakten på löpsedlar så stark att man måste ljuga?

Och nog kan jag med Sjöberg undra över detta: En ”profilerad sportjournalist satt i en TV-soffa och sa att detta var den största skandalen i Sveriges idrottshistoria. Hur kunde det vara det? Det var inte ens några aktiva idrottare som stod i centrum. Det var några föredettingar som festade på sin fritid. Ska man hårdra det hade det varit mer korrekt att titulera mig journalist än idrottsstjärna när jag åkte fast, för jag arbetade faktiskt som journalist den veckan.”

Det är nästan rörande, eller ska vi säga tragikomiskt, att se hur indignerade, liksom på andras vägnar, dessa kvällspressens journalister är. Så särskilt sunt verkar de ju inte själva leva. Och det där med sanningen förefaller de ha ett, låt oss säga... frikostigt förhållande till.

Fredrik Virtanen på Aftonbladet (igen!) intervjuar honom våren 2010. och frågade Patrik när han tog kokain senast.

– När tog du själv kokain senast? svarade jag.

Men den motfrågan kom inte med i artikeln.

Jo, han är kaxig, Patrik Sjöberg. Svarar gärna med motfrågor. En polis frågar om en person och vad vederbörande heter. Vet du inte det? svarar Patrik. Jo, det visste ju polisen.

– Varför frågar du mig då?

Ibland är hans svar med sina raka logiska resonemang lika genialt smarta som Pippi Långstrumps.

Sagofigurer som Pippi blir populära på det.

Inte en idrottsman.

Som idrottsman förefaller Patrik Sjöberg ha varit något av en artist. Påminner lite om egensinniga författare och konstnärer. De där som går sin egen väg. Struntar i vad andra tycker.

Lite av cyniker, skeptiker, ifrågasättare.

Sjöberg festar, rökte under karriären, ljuger inte om det. Skryter inte heller om det. Konstaterar det bara. Och att han haft kul med det livet. Precis som han velat.

För sånt skäms inte Sjöberg och de andra egensinniga artisterna.

Tydligen är det just det som provocerar.

Då blir Svensson och journalisterna moraliskt upprörda.

Jag känner igen en hel del från Sjöbergs bok om hur det brukar låta. Jag ska ”skämmas” om jag skrivit något som inte gillas. Och helst be om ursäkt.

Det har varit en stor lisa och en stor överraskning att läsa Sjöbergs bok .

Även denne Markus Lutteman som skapat den språkliga dräkten till Sjöbergs berättelse ska ha beröm. Språket är inte bara korrekt, det är levande rakt igenom.

En helt fantastisk bok som lärt mig mycket om livet.

Annons
Annons
Annons