Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Public service – en stat i staten?

/

Aldrig har så många kramat lokaljournalistiken som nu.

Annons

Varje politiker med känsla för tiden förväntas säga något i krysset mellan demokrati/medier. Kring den pågående medieutredningen trängs seminarier och hearings, senast i veckan som gick då norra Sveriges aktörer samlades för samråd i Nordmaling.

Många sköna smekord levereras, men en som inte låter sig förföras av sånt är Hans-Gunnar Axberger. Han är professor i konstitutionell rätt i Uppsala och har ett förflutet som pressombudsman och justitieombudsman. Han har också utrett presstödet med stor självständighet. I senaste numret av tidskriften Axess (juni 2015) gör han en uppseendeväckande analys av det svenska medielandskapet, långt djupare och kunnigare än vad vi vant oss vid i diskussion. Han frilägger bakgrunden till Sveriges dualistiska mediesystem, där tidningarna på den kommersiella marknaden finns på ena sidan och radio/tv, som finansieras av ett statligt licenssystem, på den andra.

Axberger har provocerats av att public service ofta, och med allt större självklarhet, beskriver sig som det fria och oberoende alternativet till pressen. Till och med statliga utredningar hävdar numera att bolagen står fria från statliga, ekonomiska och andra intressen och maktsfärer i samhället. Det här är en helt urspårad retorik som faktiskt förutsätter en intellektuell kortslutning, skriver Axberger. Visst är public service en värdefull och kanske till och med omistlig samhällsinstitution, men man kan inte vara mer beroende av staten än vad public service-företagen faktiskt är.

Precis som många av oss har han noterat den undfallenhet, för att inte säga rädsla som politiker brukar visa mot programföretagen. Ingen vågar på allvar ifrågasätta deras planer och utsagor. I dag kan betrakta public service som en stat i staten, med alla de risker detta medför, slår Axberger fast.

Hans argumentation hör alltså inte på något sätt till det vanliga gnabbet mellan tidningsvärlden och public-service-sfären. Det här är inget mindre än en sant konstitutionell fråga, menar han.

Vi har nog alla hört exempel på det som han kallar den urspårade retoriken. Sist jag fick den i halsen var just vid en av alla dessa paneldebatter i krysset mellan demokrati och media. I panelen satt en f d TV-chef som kvittrade om just fri och oberoende television. Till slut tröttnade en av chefredaktörerna intill henne och sa frankt: Den här debatten kokar nu ner till en sak. Att jag kan be kulturministern dra åt helvete. Det kan aldrig du.

Och där slutade förstås den diskussionen.

Det skulle vara mycket uppseendeväckande om medieutredaren Anette Novak och kulturminister Alice Bah Kuhnke negligerar Axbergers farhågor.

Annons
Annons
Annons